En virvelvind av kärlek. Hugo, 3 år, flyger gärna på mamma och delar ut pussar. "Hugo är meningen med livet."
Hugo, 3 år, har precis fått ett dockhus där tygkaninen Lilla tjejen bor. Mamma Emma Lamberg håller på att fixa en kopia av sonens rum i miniformat och möblerna fyndas på diverse loppisrundor. Möblemanget i verklig storlek i det nyinflyttade parets lägenhet i Munktellstaden går däremot i en sober, ljus och varm inredningsstil. Emma träffade sambon för fem år sedan och de är fortfarande nykära. Utöver familjelivet ägnar hon sig åt att plugga upp betygen och jobbar som timvikarie inom vården.
– I dag mår jag verkligen bra, det är helt otroligt men jag känner mig faktiskt tacksam och lycklig. Varje dag.
Hur skulle ditt 15-åriga jag ha regerat på det?
– Med chock kanske? Jag har levt i ett brinnande helvete av smärta och trodde aldrig att jag skulle sitta här i dag. Min bild av världen och människor var mörk, jag litade inte på någon och var hatisk. Lycka? Hur känns det? Folk kunde säga att de var lyckliga men jag visste inte ens hur det var att vara glad.
Emma var inte mycket äldre än Hugo är i dag när hon insåg att det inte fanns någon att hålla i handen när det behövdes som mest.
– Som sexåring visste jag mer om världen än vad jag borde ha gjort. Jag fick vara ett vuxet barn och skydda mig själv från faror.
Hennes mamma var ung när hon blev gravid. Drömmen om ett lyckligt familjeliv gick snabbt om intet och den lilla flickan var ett år när uppbrottet var ett faktum. Emma bodde hos sin mamma där hon så småningom fick halvsyskon. Pappa träffade hon på helger.
– Han var mitt allt, min största förebild. Jag gjorde allt i min makt för att få träffa pappa, som att ljuga för mamma och säga att allt var bra hos honom. I själva verket var pappa full eller påtänd och kriminell. Jag var med på fester, sov och gömde mig i garderober. Men vi hade fina stunder också.
Samtidigt var Emmas mamma på en plats där hon av olika anledningar inte hade förmågan att vara närvarande i den mån hon önskade. Emma blev den tysta "duktiga flickan" med ångest och självskadebeteende. Skolgången blev lidande men Entréskolan var ändå en plats där hon fick mat. Vid 15 års ålder kraschade allt. Det var då hon landade hos Terhi Johnsson. Kvinnan som till yrket var socialsekreterare öppnade sitt hem – och hjärta.
– Min fostermamma räddade mitt liv. Jag fick en chock när jag kom dit, hon hade mat i kylskåpet. Och hon köpte kläder när hon behövde det. Egentligen bodde hon i en helt vanlig lägenhet men jag tyckte att det var rena lyxen. Det var villkorslös kärlek, hon tog sig an mig som sin egen dotter och lät mig få vara ett barn. Vi skaffade katt. Jag var trygg och såg fram emot dagen.
Det finns ett före och efter Terhi Johnsson kom in i Emma Lambergs liv. Fostermamman tog sig an henne som sin egen dotter. "Jag fick en chock när jag kom dit, hon hade mat i kylskåpet."
För första gången klarade Emma skolan galant. Samtidigt som livet vände blev hon kär. Förhållandet var himlastormande och intensivt.
– Jag kände mig sedd och älskad. Som hans allt.
Emma såg framför sig att de skulle bygga en framtid, hon och killen som det gick att prata om allt med. Han som "alla" tyckte var snäll, kärleksfull och trevlig. Att han ville umgås jämt och visade tendenser till svartsjuka lade hon till en början inte så stor vikt vid. I själva verket var den psykiska misshandeln där makt och kontroll vävs samman med de innerligaste av ömhetsbetygelser och kärleksförklaringar redan ett faktum.
– Jag sågs som hans ägodel. Det var mycket tjatsex. Jag fick inte umgås med mina kompisar och jag skulle be om förlåtelse för att jag varit otrogen – trots att jag inte varit det. Det kom sms som förklarade hur värdelös jag var. Samtidigt var jag den finaste han någonsin träffat. Man borde prata mer om psykisk misshandel. Det är exakt lika farligt som det andra. I dag förstår jag dessutom att jag fortfarande var ett barn, 15 år. Han var vuxen.
Emma observerade att pojkvännen kunde behandla andra hur schysst som helst. Då måste väl felet ligga hos henne?
– Aldrig att jag skulle tänka så om någon annan som är i liknande situation. Jag brukar bli upprörd om någon säger så. Men när det kommer till en själv – det finns så mycket skuld och skam. Man tror inte att man kan lämna. Och vem var jag utan honom? Ingen. För det var ju det han sa och det blev som att hans ord var sanna, säger hon och beskriver därmed delar av normaliseringsprocessen när det gäller våld i nära relationer.
Vid 15 års ålder gick Emma Lambergs tillvaro från mörker till ljus tack vare fostermamman. Men hon hann knappt landa innan en ny person kom in i livet. Killen som till en början verkade kärleksfull misshandlade henne. "Jag kände att jag inte hade något egenvärde kvar."
Hon poängterar att förövaren kan vara den du minst anar.
– De är kameleonter. Han kunde vara som två olika personer, säger hon och vittnar om upprepade övergrepp.
– Han våldtog mig dagligen, säger hon och ger ifrån sig ett litet ljud.
– Det händer ibland att jag fnissar till när jag pratar om grova saker. Det är inte för att jag tycker det är kul. Utan för att dölja att jag tycker det är jobbigt. Så har det alltid varit. Jag läste en anteckning på 1177 om att jag varit inne på akuten och sagt att jag hade ramlat. Egentligen hade han slagit min näsa. Det hade jag nästan glömt bort. Det är så lätt att folk tänker : "Och varför lämnade du inte honom?" Jag önskar att folk hade mer förståelse, man blir inlindad i manipulation. Plötsligt var det fint och gulligt igen. Jag polisanmälde aldrig.
Vad tänker du kring honom nu?
– I dag är jag inte rädd för honom. Och jag känner inget agg. För min egen skull har jag förlåtit.
För Emma var det två saker som var avgörande inför uppbrottet. Dels hade karusellen av brutna löften om bot och bättring kommit till återvändsgrändernas återvändsgränd. Och lite därtill. Det fanns ingenting mer att ens försöka hoppas på. Han. Kommer. Inte. Att. Ändra. Sig. Dessutom hade familjen ställt ett ultimatum. "Antingen går du eller så kommer vi och gör något åt det."
– Jag var ju minderårig. Mamma, pappa, min moster och min fostermamma stöttade. Jag tror att det som fick mig att överleva var min fostermammas enorma kärlek. Och det hände något inom mig. Jag sprang ifrån honom och kom aldrig tillbaka.
Sprang rent bokstavligt?
– Ja.
Hon hade varit fri i en vecka när en flirtig kille med fula skor fångade hennes uppmärksamhet på krogen. Han som såg henne på riktigt och som skulle komma att bli pappa till Hugo hette Dick Malmbom. Innan kvällen var över hade hon berättat vad hon precis flytt ifrån. Han hade kallat henne "en ängel från ovan". Och nej, det var inte en raggningsreplik.
– Inte alls. Vi var som två pusselbitar som möttes.
Det låter som en saga.
– När du säger det – ja. Han fick veta direkt att jag hade svårt med tillit. Och att jag hade sår. De följer med fast jag i dag lever i världens finaste relation. Vi är varandras bästa vänner och fortfarande nykära fast vi har varit ihop i fem år.
Och så har ni fått barn.
– Ja, Hugo är meningen med livet. För mig och för oss.
Vägen till dagens mående har gått via olika terapeuter och ett ständigt pågående arbete gällande personlig utveckling.
– Det tuffaste av allt har varit att bearbeta och jobba med grov ångest. I dag vårdar jag mitt inre barn, lyssnar inåt och har blivit hjälpt av meditation och yoga. Vägen kan vara lång och olika metoder fungerar för olika människor. Våga prata och våga ta hjälp. Ljuset finns alltid men det är svårt att se när man är i det mörka, säger hon och hämtar sin tacksamhetsdagbok.
I all enkelhet skriver Emma dagligen ner positiva saker som inträffat. Den 29 januari står det "bjöd pappa på middag." I dag är han nykter och drogfri sedan lång tid tillbaka. Dessutom är han sambo med Terhi Johnsson – japp, Emmas fostermamma.
– Lite komiskt nästan, de är förlovade. Pappa är min superhjälte, en trygg punkt, och relationen med honom är en av de finaste jag har. Vi pratar varje dag.
Emma Lamberg ser personlig utveckling som ett intresse. "I dag vårdar jag mitt inre barn, lyssnar inåt och har blivit hjälpt av meditation och yoga. Vägen kan vara lång och olika metoder fungerar för olika människor."
Eller som fostermamman som numera är kurator nyligen uttryckte det hela: "Det är ingen hemlighet vilket liv han har levt. Men det är heller ingen hemlighet hur han lever i dag." När det gäller sin mamma känner Emma att det finns samtal att se fram emot.
– Nu när jag själv har blivit mamma så tänker jag att det hon gjorde är en form av kärlek. När hon inte kunde ge den kärlek hon ville så lämnade hon sitt barn till någon som kunde göra det. Nu blir jag lite rörd. Det kan inte ha varit ett lätt beslut, säger hon eftertänksamt.
– Jag älskar henne villkorslöst. Mamma är alltid mamma. Hon är enormt stark.
I dag känner hon sig själv starkare på grund av allt hon gått igenom och är noga med att sätta gränser.
– Jag vet mitt värde och har valt att inte vara medberoende. Vissa saker accepterar jag inte. Det kanske kan låta hårt men jag kan inte göra andras jobb.
Är du säker på att du inte är äldre är 21?
– Folk har alltid sagt att jag är lillgammal och jag känner mig oftast äldre än vad jag är. Jag har ju alltid varit tvungen att stå på egna ben och ta ansvar.
En mångårig dröm har varit att någon gång skriva en biografi med syfte att hjälpa andra. Namnet har hon inte spikat.
– Min väg till lycka kanske? Eller flickan med trasiga skor. Ibland gick jag omkring med trasiga kläder.
Hur ser övriga framtidsplaner ut?
– Ända sedan jag var barn har jag velat bli psykolog. Nu vet jag inte riktigt. Jag vill arbeta med människor i alla fall. Och jag vill njuta av varje dag som går. Njuta av att jag är lycklig. För i dag vet jag hur det känns.