Mannen är i 35-årsåldern och när han ser den smutsiga lastbilen, med sin stora tank upptill och slangen där bak, verkar det vara något som triggas i honom.
Som en gädda som inte kan stå emot sin huggreflex.
Han vräker ur sig något ohörbart, reser sig ur sin solstol och sätter av efter bilen. Jag är cirka tio meter bort och iakttar hela skeendet med spänd förväntan.
Mannens löpstil påminner mer om en flodhäst än en gasell, men han hinner ifatt bilen just som den kommer fram till raden av bajamajor. Han är inte beredd på bilens tvära stopp och kolliderar hänsynslöst med slangen och munstycket som tidigare samma dag sänkts ned i otaliga människors avskräde.
Han faller omkull i smärtor, men reser sig sakta och går skamset tillbaka till sin plats i solstolen.
Det här utspelade sig på Arvikafestivalens husvagnsparkering för snart tio år sedan och den här luckan på tio sekunder av total galenskap har suttit fastetsat i mitt medvetande sedan dess.
Och för detta är jag tacksam.