Eskilstuna – den stolta Fristaden.
Parollen, med koppling till den tidsepok som Fristadens grundare Samuel Schröderstierna sparkade igång 1771 och som naglat fast Eskilstuna på den industrihistoriska Sverigekartan, kommuniceras dagligen inom kommunen. Det var Fristaden som efter det kungliga "Rademacher-projektets" slut lockade tillbaka smederna och andra hantverksmästare till Eskilstuna.
Kommunens förhållande till Fristaden är dock mer ansträngt än stolt. Officiellt och i historieböckerna är Fristaden en kronjuvel i den kommunala kronan. I praktiken är dock Fristadens fysiska rester ett svårhanterligt ok, en mossig bromskloss för kommunens utveckling.
När Fristaden, hemvist för hundratals metallhantverkare som visste att hantera stål och järn, stod på sin topp var den utbredd över nästan 120 000 kvadratmeter, föredelat på drygt 130 smågårdar eller tomter. Fristaden ramades in av Gymnastikgatan, Västermarksgatan, Tullgatan och Eskilstunaån. På varje gård bodde ett 20-tal personer, mästaren själv, hans familj och anställda.
Exakt hur många "Fristadshus" i form av smedjor, bostadshus och uthus det funnits i centrala Eskilstuna är oklart men det rör sig om hundratals.
På 1970-talet fanns blott ett 20-tal kvar, resten hade rivits för att ge plats åt moderna kontorsbyggnader och bostadskomplex. Utöver en handfull fristående Fristadshus, några längs Nygatan, består de sista fysiska och de enda samlade kvarlevorna, i dag av sju trähus. De står sedan 1970-talet uppställda på en av de ursprungliga tomterna, i korsningen Nygatan/Bruksgatan, i det som benämns Fristadsreservatet.
Den hädangångne före detta museichefen Göran Mascoll Silfverstolpe var den drivande kraften bakom reservatets tillblivelse. Han medverkade även vid skapandet av Rademachersmedjorna och Faktorimuseet. Hur Silverstolpe tänkte sig att Fristadsreservatet skulle användas och inlemmas i vardagen är inte helt klart.
Den nitiske Silfverstolpe gick i pension några år efter att reservatet kommit på plats. Det i samverkan med en nationell lågkonjunktur, avflyttning och allmänt dystra tider i Eskilstuna gjorde att reservatet, på pappret en garant för husens framtida överlevnad, aldrig fick någon tydlig form.
Några seriösa kommunala satsningar på området har inte gjorts, underhållet har varit minimalt och hittills har alla försök att blåsa varaktigt liv i området slocknat. Till skillnad från de angränsande Rademachersmedjorna har reservatet blivit en långtidsparkering för hus, och inte hittat vare sig nisch eller publik.
Byggnaderna står där de står medan lyftkranarna i grannkvarteren börjat skvallra om en ny era. En tid då Eskilstunas befolkning växer, behovet av bostäder är skriande och tillgången på villiga investerare och byggare god.
2010 gjorde kommunen en organisatorisk ansvarsflytt av reservatet. Från att ha legat under kultur- och fritidsnämndens beskydd tillhör det numera mark- och exploateringasvdelningen. Där sysslar man förvisso med fastighetsförvaltning, men framför allt med försäljning och exploatering. Följdriktigt finns det numera ritningsförslag på hur reservatsområdet, bantat med fem hus, skulle se ut om man byggde fem pittoreska radhus i två och tre våningar på ägorna.
De djärvaste politikerna har länge sneglat på Fristadsreservatet, eller snarare den 1 500 kvadratmeter stora tomt reservatet vilar på. Men att offentligt och utan goda argument strida för en nedmontering av ett delvis skyddat kulturreservat kan orsaka folkstorm och partipolitisk skada.
Stadsbyggnadsnämndens ordförande Sarita Hotti (S) är en av få som öppet talar om möjligheten att flytta eller rent av riva husen. Hon är av uppfattningen att flera av dem är i dåligt skick.
– De hus som är i väldigt dåligt skick behöver vi inte bevara. De hus som är i bättre skick, men inte har stått där från början, anser jag att man bör flytta.
Sarita Hottis tes får stöd av en lokal byggkonsult som på mark- och exploateringsavdelningens uppdrag 2013 besiktade husen. Konsultrapporten är bara sex rader lång och kan liknas vid ett iskallt levererat dödsbud. "Angripna av skadeinsekter", "bottenstockarna ruttna", "lutar och har sättningar", "tekniska livslängden överskriden" och slutklämmen: "Jag förordar rivning innan det händer något som kan förorsaka personskador".
Anna Götzlinger är antikvarie på Eskilstuna stadsmuseum. Hon skrattar lite diskret när konsultrapporten förs på tal. Hon anser att den är en smula överdriven.
– Jag kan verkligen inte se att de skulle vara i så dåligt skick att de behöver rivas. Det finns mycket trä i ett timmerhus och det ska mycket till om det inte går att renovera. Att flytta och sprida ut husen är heller inte ett alternativ. En av de stora poängerna är ju att några står på rätt plats och att de tillsammans skapar en historiskt korrekt helhetsbild av en fristadsgård.
Anna Götzlinger har ägnat det senaste året åt att skriva en bok om Fristadsreservatet. "Du usla stad som kallas fri" trycks just nu och släpps nästa månad.
Hon förespråkar en varsam renovering av reservatet.
– Jag skulle gärna se att där fanns både försäljning och kursverksamhet. En möjlighet är att hyra ut till privatpersoner och studieförbund som jobbar med byggnadsvård och även håller utbildningar. På så sätt skulle Fristadshusen kunna vara utbildningsmaterial, säger hon.
Anna Götzlinger anser att Fristadsreservatet är minst lika värdefullt för Eskilstunas historia som de av exploatering ännu ohotade Rademachersmedjorna.
– De berättar olika saker om Eskilstunas historia och är inte besläktade alls. Rademachersmedjorna är från tiden då Eskilstuna blev stad i mitten av 1600-talet. Fristaden berättar om ett statligt projekt utifrån en storslagen tanke som på planeringsstadiet var tänkt att startas i flera städer. Det skapades en ny stadsform utan stadstull, där bara metallhantverkare fick slå sig ner. De slapp följa de strikta skråreglerna, fick en del skattelättnader och förmånliga lån. Husen i Rademachersmedjorna är på sätt och vis mindre originella än Fristadshusen.
Vad hade Eskilstuna varit utan Fristadstiden?
– Omöjligt att säga. Det är svårt att tänka bort något som faktiskt har funnits men för Eskilstuna var den här tiden jätteviktig. Fristaden gav Eskilstuna en ordentlig skjuts, säger Anna Götzlinger.
Reservatets framtid är osäker och det finns bara två alternativ. Antingen ges Fristadsreservatet den respekt det ur ett kulturhistoriskt perspektiv förtjänar. Eller så får dåtiden stå tillbaka för framtiden – och stoltheten sväljas.