Kurt Mälarstedt och Sven Strömberg. Bilderna är från 2014 respektive 2012.
Kurt Mälarstedt och Sven Strömberg är två journalister som på plats bevakade dessa stormiga år för Vita Huset. De var redan goda vänner och hade bägge startat sina journalistkarriärer i hemstaden Eskilstuna. Kurt På Eskilstuna-Kuriren och Sven på tidningen Folket.
Kurt Mälarstedt var, vid den här tiden, Dagens Nyheter korrespondent i Washington. Han hade stationerats där våren 1972.
– Jag anlände bara några veckor innan inbrottet i Watergate och fick en rivstart på jobbet, säger han när vi träffas på kafé Vetekatten i Stockholm 50 år senare.
Under rubriken ”Inbrott blir skandal” kunde han den 20 juni 1972 rapportera:
”Ett inbrott i ett demokratiskt partihögkvarter i Washington häromnatten håller på att utveckla sig till en präktig skandal med politisk anknytning.”
I sin artikel noterade han att en av inbrottstjuvarna i det demokratiska högkvarteret, som för övrigt låg i samma kontors- och bostadskomplex som den svenska ambassaden, hade varit anställd vid CIA, den amerikanska underrättelsetjänsten.
– Få begrep vad inbrottet exakt syftade till utöver att finna information som kanske skulle kunna användas mot demokraterna, i synnerhet partiets ordförande Larry O´Brian, som alltså hade sitt kontor där. Senare blev det känt att president Nixon var ute efter information som han på något sätt kunde använda mot sina motståndare, säger Kurt.
Dagens Nyheter rapporterade om Watergate-affären under hela sommaren 1972 och i augusti var Kurt Mälarstedt i Miami när Nixon nominerades till presidentkandidat vid republikanernas partikonvent. Under rubriken ”Smolk i Nixons glas” skriver han om nya avslöjanden. Två av de män som ingick i Nixons återvalskommitté, Gordon Liddy och Howard Hunt, hade funnits på plats och övervakat inbrottet från ett motell med utsikt över Watergate-komplexet.
Men trots att Kurt Mälarstedt och Dagens Nyheter redan i juni trodde att inbrottet snabbt skulle utveckla sig till en präktig skandal så dröjde det. Under presidentvalskampanjen brydde sig ingen i USA särskilt mycket om Watergate-affären. Richard Nixon återvaldes i november 1972 som USA:s president. Till skillnad mot presidentvalet 1968, då han slog sin motståndare Hubert Humphrey mycket knappt, vann han nu över demokraternas presidentkandidat George McGovern med den största segermarginalen i USA:s historia.
Washington Post var den tidning som envist bet sig fast vid affären. Två av tidningens reportrar, Carl Bernstein och Bob Woodward, var också först med nyheten att en av inbrottstjuvarna, James McCord, fanns med på avlöningslistan för Nixons återvalskommitté och att pengar som samlats in för att finansiera Nixons återvalskampanj hade använts vid inbrottet. Dessutom avslöjades att USA:s justitieminister, John Mitchell, hade kontrollerat en hemlig fond som användes för att, på mer eller mindre smutsiga vis, skada demokraterna och det demokratiska partiet.
– Vi var unga och hungriga, jobbade hårt men hade också en hel del tur, säger Bob Woodward som tillsammans med sin kollega under 1972 drev fram avslöjande efter avslöjande.
Tur eller tillfällighet. Bob Woodward var sedan några år avlägset bekant med en högt uppsatt FBI-chef. Som nybliven journalist på Washington Post fortsatte Woodward att odla kontakten. Det kom att bli avgörande för den fortsatta utvecklingen.
Mark Felt, som FBI-chefen hette, hade tillgång till alla de förhör som FBI genomförde efter inbrottet i Watergate. Men informationen man fick fram motarbetades hela tiden av Vita Huset. President Nixon ville lägga locket på.
Mark Felt beslöt sig därför att hjälpa Woodward i hans grävande i affären. Felt gillade egentligen inte journalister och kraven för att han skulle medverka var stenhårda. Han kunde bekräfta eller förneka det som de två journalisterna fick fram, men han fick aldrig användas som direkt källa och de fick aldrig citera honom med namn. Om de behövde prata fick Bob Woodward lova att det bara kunde ske ansikte mot ansikte, aldrig via telefon. Mötesplatsen blev ett underjordiskt parkeringsgarage och mötena skedde ofta mitt i natten.
Denna anonyma källa med unik insyn i maktens korridor förblev okänd även för redaktionen på Washington Post. Han döptes till ”Deep Throat” efter en porrfilm som då var populär. Namnet hade, enligt redaktionshumorn, en koppling till termen ”deep background” som avsåg källor som aldrig fick nämnas med namn eller citeras.
Demokraternas högkvarter i Watergate där ett inbrott ledde till skandalen som blev presidentens fall.
Efter Watergate gjordes ihärdiga försök att avslöja honom. Men Mark Felt förblev okänd för alla. Det var först 33 år efter de nattliga mötena i parkeringsgaraget som han år 2005 trädde fram i ett reportage i tidskriften Vanity Fair, efter att ha övertalats av sin dotter.
– Det var helt klart Washington Post som drev processen från mediahåll, säger Sven Strömberg som kom till Washington 1973 som Sveriges Radios och Sveriges Televisions korrespondent.
– Washington Post trycktes vid midnatt och jag brukade vänta inne på tryckeriets bakgård för att kunna köpa den första upplagan innan buntarna lastades på tidningsbilarna. Det var sex timmars tidsskillnad mellan Washington och Sverige. Var det något sensationellt som hänt, och det var det ofta, kunde jag via telefon få med nyheten i radions Morgoneko. Lyssnarna i Sverige fick på det sättet veta senaste nytt om Watergate före de amerikanska läsarna. Tidningen nådde tidningskioskerna och prenumeranter först flera timmar senare.
Lika lätt var det inte att snabbt få fram inslag till Aktuellt eller Rapport.
– Det var långt ifrån den direktrapportering vi har idag. Alla filmer fick lov att sändas med flyg från Washington till Stockholm. Det var mycket dyrt att boka upp en satellit och sända direkt, det skedde bara i undantagsfall. Oftast fick jag lämna ljudrapporter via telefon till bilder som sändes från amerikanska CBS via Eurovisionens särskilda nyhetslänk.
För Kurt Mälarstedt var telefonen enda möjligheten att snabbt få över en artikel till Stockholm och hemmaredaktionen.
– Jag ringde oftast in mina texter vid lunchtid Washington-tid. Då var klockan sex-sju på kvällen i Stockholm. Jag beställde ett ”collect call” som innebar att mottagaren betalade samtalet.
I december 1972 toppade Richard Nixon återigen Dagens Nyheters förstasida, men nu handlade det inte om Watergate-inbrottet utan om att han vägrat att välkomna någon ny svensk ambassadör i samband med att Hubert de Besche skulle lämna sin post. Den nya ambassadören Yngve Möller, tidigare chefredaktör på socialdemokratiska Arbetarbladet i Gävle, fick stanna hemma. USA:s Sverige-ambassadör var redan hemkallad.
Orsaken var de starka protesterna från statsminister Olof Palme mot USA:s bombningar av Hanoi under det pågående Vietnamkriget. Palme betecknade bombningarna vid jultid 1972 som ren terror mot civilbefolkningen och fortsatte:
”Av det har vi många exempel i den moderna historien. Och de är i allmänhet förbundna med ett namn: Guernica, Oradour, Babij Jar, Katyn´, Lidice, Sharpville, Treblnka. Där har våldet triumferat. Men eftervärldens dom har fallit hårt över dem som burit ansvaret. Nu fogas ett nytt namn till raden: Hanoi, julen 1972.”
I Washington märkte Sven Strömberg av de djupfrysta relationerna mellan USA och Sverige på många sätt. Ett tillfälle minns han särskilt.
– Strax efter Palmes jultal i radio träffade jag en svensk-amerikansk affärsman vid en tillställning på svenska ambassaden. Han berättade att han lämnat ett stort penningbidrag till Nixons återvalskampanj inför presidentvalet 1972 och ville träffa presidenten för att diskutera de avbrutna relationerna med Sverige, som han menade hade gjorts på felaktiga premisser. Han fick aldrig ett möte med Nixon men väl med hans stabschef Haldeman som våren 1973 ännu fanns kvar i Vita Huset. När han tog upp frågan med Haldeman avfärdades han den med följande replik; ”Sverige är ett skitland och ska inte lägga sig i vad vi gör”.
– Efter att jag gjort ett inslag i Dagens Eko om historien dröjde det inte mer än fem minuter innan jag hade Olof Palme i luren. Han ville veta vem denna affärsman var. Det visar hur känslig relationen mellan USA och Sverige var vid den här tiden. All information om Vita huset hade högsta prioritet hos statsministern.
Ungefär vid samma tid som Olof Palme oroade sig över relationerna med USA pågick rättegången mot de fem inbrottstjuvarna samt de två som planerade och övervakade inbrottet i Watergate, Gordon Liddy och Howard Hunt. Men trots att det fanns indicier medgav ingen av de åtalade att Vita huset på något sätt var inblandad i operationen. Den kompakta muren runt president Nixon och hans närmaste medarbetare skulle emellertid snart börja krackelera. James McCord, en av inbrottstjuvarna, skrev den 19 mars ett brev till domaren John Sirica där han meddelade att det visst fanns kopplingar till Vita huset och att inbrottstjuvarna hade fått order om att hålla tyst.
Parallellt med rättegången hade den amerikanska senaten inrättat en speciell kommitté som skulle försöka utreda Watergate-härvan. Nixon var nu medveten om att försöken att tysta ner historien hade misslyckats. Motvilligt sparkade han två av sina närmaste medarbetare, den nyss nämnde stabschefen Haldeman och John Ehrlichman, presidentens inrikespolitiska rådgivare. Även den juridiska rådgivaren, John Dean, fick gå.
Den 17 maj 1973 inleddes senatsförhören och skulle sändas live i amerikansk TV. De kom att bli sommarens stora mediehändelse. Som en förberedelse till Dagens Nyheters kommande rapportering presenterade Kurt Mälarstedt samtliga personer som var kallade till förhören. En var nyss nämnde John Dean. Han var kallad till utskottet den 25 juni och det skulle snart tydligt framgå varför han nyss blivit sparkad. Från ett över 200 sidor långt manuskript anklagade han presidenten (och sig själv) för att ha deltagit i mörkläggningen av Watergate-skandalen. Uttalande var sensationellt, han hade varit en av presidentens närmaste rådgivare och nu påstod han att presidenten ljög. Vem skulle man tro på?
Men det fanns en man som, med sitt vittnesmål, kom att bekräfta Deans yttranden. Alexander Butterfield var en helt okänd medarbetare i Vita Husets stab. Han hade inte stått på den lista över de som skulle vittna vid utskottsförhören, men den 16 juli satt han ändå i förhörsstolen, inkallad med kort varsel. Orsaken var att det, sedan några dagar, förekom rykten om att presidenten hade mikrofoner och bandspelare dolda i Vita Huset. Senatsutskottet hade turligt nog valt exakt rätt man för att klargöra saken.
Det var nämligen Butterfield som på Nixons uppmaning 1971 installerat en inspelningsutrustning som registrerade varje ord som Nixon yttrade i sina olika tjänsterum. Anledningen var, enligt Nixon, att han vill använda sig av banden när det i framtiden var dags att skriva memoarer. Förutom Nixon och Butterfield samt några få inom Secret Service var det ingen som kände till inspelningarna, som då hade pågått i över två år och i juli 1973 forfarande pågick.
I efterhand har Butterfield sagt att han kände sig osäker på hur han skulle agera under förhöret.
– Jag ville egentligen inte berätta om inspelningarna, jag insåg vilka konsekvenser det kunde få. Men om jag fick en direkt fråga skulle jag inte ljuga, minns han 40 år senare i boken ”The last of the presidents men”.
Han fick också en mycket direkt fråga av den republikanska utskottsmedlemmen Fred Thompson under förhöret.
”Were you aware of any listening devices in the oval office of the president?”
En lång tystnad från Butterfield följde. Miljontals TV-tittare väntade andlöst på vad han skulle säga. Så småningom böjde sig fram över mikrofonen och yttrade.
”I was aware of listening devices, yes sir.”
Watergateskandalen blev USA:s president Richard Nixons fall.
Butterfields vittnesmål var sensationellt. Presidenten hade spelat sin sig själv och omedelbart inleddes kriget om bandens innehåll. Det skulle komma att pågå ända fram till Nixons avgång i augusti 1974. Bandet som slutligen fällde honom var det så kallade ”Smoking gun tape”. Ett bandat samtal mellan Nixons stabschef Haldeman och presidenten den 23 juni 1972, bara några dagar efter inbrottet i Watergate. På bandet framgick det att Nixon beordrade Haldeman att mörklägga Vita husets inblandning.
Offentliggörandet av innehållet på detta band, som Nixon noga bevakat ända sedan Butterfields sensationella nyhet om bandinspelningarna, kom den 5 augusti 1974, drygt ett år efter det att bandinspelningarna hade avslöjats och först efter ett beslut i USA:s högsta domstol.
Nu erkände Nixon att han ljugit om sin inblandning. Sven Strömberg berättade om den sensationella nyheten i Dagens Eko den 6 augusti 1974. Så här lät inledning i hans inslag.
”President Nixon beordrade personligen en omfattande mörkläggning av fakta kring Watergate mindre än en vecka efter inbrottet i demokraternas partihögkvarter den 17 juni 1972. Tre nya utskrifter av bandinspelningarna påvisar det. Utskrifterna är de senaste i Nixons märkliga kamp mot avsättning och de frisläpptes i går kväll av Vita Huset.”
Nixon kom nu allt närmare ett riksrättsåtal och det var i senaten som det avgörande beslutet skulle tas. Men det var först vid ett samtal med den republikanske senatorn Barry Goldwater han insåg att det fanns en överväldigande majoritet i senaten för ett åtal. Då beslöt han sig för att avgå och meddelade sin avgång i ett TV-tal kvällen den 8 augusti. Vice-presidenten Gerald Ford svors in dagen efter. Dramat var över, åtminstone tillfälligt.
För Watergate-affären skulle fortsätta att fascinera. Det är en historia fylld av hemliga källor, nattliga möten i underjordiska garage och okända bandinspelningar och likheterna med en agentroman är många. Något som fått till följd att mer än hundra böcker om Watergate har publicerats.
Först ut var Carl Bernsteins och Bob Woodwards bok ”All the presidents men” och 1976 kom Robert Redfords film med samma namn (där han själv spelade Bob Woodward). 1977 gjorde journalisten Davis Frost en serie TV- intervjuer med Richard Nixon. Här försökte Nixon rentvå sig själv, men 70 procent av tittarna tyckte efteråt att han höll på i samma stil och bara fortsatte med sina lögner. Det egentliga skälet var att den förre detta presidenten var pank. Nu fick han 600 000 dollar att fylla på bankontot med.
Och så har det fortsatt. I år, 50 år efter inbrottet, väntas antalet artiklar, böcker och filmer bli ännu fler. Det tar aldrig slut och det kommer ständigt nya vinklar på händelserna runt Watergate.
Och i Washington har det växt upp en mindre industri kring händelserna för 50 år sedan. Vita huset tar inte längre emot turister, men du kan ändå besöka många platser med anknytning till Watergate-affären, flera guidade turer anordnas. Och skulle du vilja bo i det rum i Watergate Hotel som användes av de inblandade i inbrottet går det också bra.
Inbrottstjuvarna hyrde två rum i hotellet. Ett var rummen kan du boka. Det kallas ”Scandal Room” i hotellets marknadsföring har dessutom tidstypisk 70-tals inredning. Vill du slå på stort? I hotellpaketet ”Arrested at the Watergate” får du i hotellbaren även träffa de Washington-poliser som grep inbrottstjuvarna på bar gärning den där juninatten 1972.