"Det gäller att passa på, så länge vi orkar och kan. Njuta av tillvaron, se världen. Och det kan vi nog hålla på med ett bra tag till", säger Anki och Sivert Stenkvist.
Det är en likadan lagom varm sommardag i Sundbyholm. Sivert och Anki Stenkvist sitter på caféet och tittar förundrat på hur övriga cafégäster placerar sig glest bland borden och köar med mellanrum.
– Vi börjar förstå hur ni levt här under det senaste året, med alla restriktioner och avstånd, oro och sjukdom. Det gör oss ödmjuka när vi hör hur folk haft det. Munskydd i affärer, det är allt som påmint oss om att det pågår en pandemi. Och visst, vår resrutt har ändrats. Men det visade sig bli väldigt bra.
Makarna hade sedan tidigare planer på att tillbringa några sommarveckor i Sverige i år. Men de skrotades i februari, när Franska Polynesien de befann sig i stängde sina gränser. De hade fått lämna landet, men inte återvända.
Sedan blev läget förändrat när Siverts mamma gick bort, och de med snabba ryck behövde hitta en lösning för att kunna ta sig hem, och tillbaka.
– Vi hann inte till begravningen, men med familjeskäl blev det möjligt att få resa. Vi lyckades få ett intyg på att vi är bofasta på vår båt, och så blev vi vaccinerade.
Snart åker de "hem" igen som de säger. Major Tom ligger kvar i Tahitis turkosa vatten och väntar. För makarna är långt ifrån nöjda, rent krasst har de ju bara kommit halvvägs enligt ursprungsplanerna.
– Det känns verkligen som att vi är på semester här i Eskilstuna. Vårt hem är på båten och ingen av oss har några tankar på att vi borde stanna här. Det kanske hade varit skillnad om vi haft ett eget boende kvar. Nu har nära och kära varit gulliga och lånat ut lägenhet och bil.
"Man brukar säga att långseglare lever utan skor, och det känns bra instängt i de här efter att vi levt i flip flops i tre år", säger Sivert och Anki Stenkvist där de sitter på bryggan i Sundbyholm.
Att det är bästa segelsäsongen i Franska Polynesien nu gör sitt till för parets "hemlängtan". Kanske blir de kvar i Söderhavet ytterligare ett år, beroende på utvecklingen i världen och vilka länder som öppnar upp. Förhoppningsvis blir det möjligt att få ta emot besök från Sverige under tiden.
– Vi skulle vilja visa barnen den härliga övärlden, särskilt undervattensvärlden. Och kulturen, befolkningens danser, tatueringar, deras oerhörda vänlighet.
För tidningen har de tidigare skildrat hur de seglat över Biscayabukten, firat jul på Kanarieöarna, korsat Atlanten, njutit i Karibien, passerat Panamakanalen och tagit sig ner till Söderhavet. Senast vi berättade om paret Stenkvists äventyr var i oktober. Då befann de sig på Tahiti där de fått dra i handbromsen för sitt fortsatta resande västerut. Det kom ett virus i vägen.
– Vi skulle ju ha tillbringat cyklonsäsongen november-april på Nya Zeeland. Men när världen stängde fick vi tänka om och gick tillbaka österut i Söderhavet. Sedan dess har vi hållit oss undan ovädren, levt Robinsonliv och haft underbara öde ö-upplevelser. Vi har till och med ätit palmhjärta. Riktigt gott faktiskt, med lite grädde i ugnen.
Båten Major Tom ligger kvar i Söderhavet medan Anki och Sivert Stenkvist varit på sommarvisit i Eskilstuna.
Så med facit i hand är ingen av dem besviken över hur det senaste året utvecklades.
– Tvärtom egentligen, om man tänker på det, förklarar Sivert. Hade vi följt vårt ursprungsschema hade vi skyndat på igenom Franska Polynesien på vår väg västerut, och missat några av de vackraste öarna, med fantastiskt djur- och naturliv. Nu fick vi spendera lång tid på ställen vi tyckte väldigt mycket om. Vi har sett valar ofta, simmat med stora mantor och ätit underbar frukt i ofantliga mängder, helt gratis. Avokado växer i dikeskanten i säsong.
Båten blev sommarstuga, med pynt och odlingar, och tillvaron bjöd på ett rikt socialt umgänge – vid behov. Ett tiotal båtar med amerikaner, fransmän och engelsmän blev goda grannar till Major Tom. Anki berättar:
– Vi var ett lagom litet radhusområde, vars invånare hade vitt skilda historier och tidsplaner. Men alla var vi där för att vi valt att hoppa av ekorrhjulet. Umgänget blir enkelt och anspråkslöst när man vet att det bara handlar om några dagar, sen är det good bye igen. Alla vet precis hur det är att vara en liten prick i Stilla Havet och är otroligt hjälpsamma. Det är så skönt, när man inte har sina normala skyddsnät omkring sig. Britterna är trevligast, artigast och roligast,
Gästhamnen i Sundbyholm och den svenska sommaren är bra härliga, men Anki och Sivert Stenkvist längtar tillbaka till livet på båten i Söderhavet.
Den typen av umgänge gör det lite enklare att utmana sina inre spärrar, konstaterar de.
– En engelsk barnfamilj ville att vi allihop skulle stå framför kyrkan i byn och sjunga Christmas carols. Då var jag bra långt utanför min comfort zone, ler Sivert.
Hem till bekväma Sverige kommer de igen så småningom.
– Klart vi tycker vi lever i paradiset, men även om allt är perfekt så blir också det vardag. Som förstås kan bli påfrestande. När det är 35 grader varmt hela tiden och nåt går sönder, och vi behöver beställa reservdelar till båten men inte har nåt internet. När man letar efter någon som kan hjälpa oss laga saker, och alla enbart pratar franska – vilket inte vi gör. Småsaker kan bli extremt komplicerade. Plötsligt har bank-id gått ut och det tar flera dagar att betala en räkning. Då kan vi titta på varann och ifrågasätta vem som kom på den här idén. Men så kommer vi hit och får liksom bekräftat: Nej vi är inte klara än.
Ni verkar fortfarande imponerande synkade. Det vore ju besvärligt om en av er ledsnat och ville stanna kvar här?
– Ja det är skönt att vi känner samma sak. Och på båten växeldrar vi, tappar den ena sugen peppar den andra. Det funkar väldigt bra, relationen har snarare blivit starkare.
Anki och Sivert Stenkvist
Ibland funderar de på vad de ska göra sen. Hur livet kommer att se ut sen. Och när sen är.
– Det gäller att passa på, så länge vi orkar och kan. Njuta av tillvaron, se världen. Och det kan vi nog hålla på med ett bra tag till. Vi ser de underbara röda stugorna med liljekonvaljer och syrénbersåer, och en dag vill vi ha det så. Men nu skulle vi inte uppskatta det, vi har inte ron, konstaterar Anki.
– Nej, och att definitivt kliva i land och sälja båten kommer nog aldrig hända, säger Sivert. Kanske kombinerar vi jobb med halvårsvis seglande.
Räcker pengarna?
– Det är inte gratis att långsegla och vi har ju inga pengar in, men de räcker än så länge. Vi gjorde en bostadskarriär under ett antal år och så sålde vi nästan allt vi ägde. Men vi inser när vi tänker framåt på pensionen att kommer vi hem får vi börja jobba lite igen. Vi har gjort ett aktivt val som vi får stå för sen.
Sivert Stenkvist
Och er son och dotter, vad säger de?
– De har fogat sig i att det är så här och de är så förståndiga. Vi har inte ångrat att vi lämnade deras vardag, men alla små saker man vill vara med om, att kunna vara deras skyddsnät på plats – klart vi saknar det! Med Facetime kan vi i alla fall vara en liten del av deras liv.
