De är unionens olycksbarn. Hur vi benämner dem beror på sammanhanget. I det officiella, och när vi vill vara korrekta, är de EU-migranter.
I dagligt tal är de tiggarna.
Tiggarna som sitter i gathörnen och utanför affärerna när vi stressar förbi med våra fyllda kassar. Som stör vår förväntan inför julhelgen med sin bottenlösa fattigdom. Som påminner om att det finns en verklighet väsensskild från vår egen.
Tiggarna väcker känslor och ryktena som florerar om dem är många. Till exempel att det i själva verket handlar om organiserade ligor och om tiggare som kör dyra bilar och har exklusiva mobiltelefoner.
– Vi måste sluta prata om tiggarna och börja prata med dem istället, uppmanar Diana Bollström, själv rom och aktiv i Finska friförsamlingen som engagerat sig för de romska tiggarnas situation i Eskilstuna.
– Vi har en gemensam historia, även om deras situation är helt annorlunda än vår. Om jag ser en människa som sitter och tigger sätter det min moraliska kompass i rörelse, säger hon.
Finska friförsamlingen har haft egen uppsökande verksamhet ute på Eskilstunas gator. Man har samlat in varma kläder, skor och täcken.
En kväll i veckan bjuds de tiggare som valt att stanna i Eskilstuna över natten på varm mat. Det sker i Frälsningsarméns lokal, dit vi också begett oss den här kvällen i början av december.
Ur högtalarna strömmar Bing Crosbys drömmar om en vit jul. Vad människorna runt bordet drömmer om vet vi inte, men det handlar säkert mera om tak över huvudet och mat på bordet än om slädfärder i snön
Den här kvällen sitter tio romska tiggare runt bordet hos Frälsningsarmén i Eskilstuna. Tillsammans med Finska friförsamlingen bjuder man på varm mat, pasta med köttfärssås, smörgås, kaffe och kaka.
Låt oss presentera människorna runt bordet den här kvällen. De kommer alla från samma by och hör till familjerna Predica och Caldararu.
Yngst i sällskapet är Samir och Lili Predica. Lili ska fylla 25 år om ett par dagar och längtar hem till sina barn. De bor kvar hemma hos hennes mamma, i byn strax utanför staden Târgu Jiu i sydvästra Rumänien. Hon pratar med dem i telefon ibland. De undrar när mamma kommer hem och så gråter både de och hon.
– Flickan är sju år och pojken fyra, berättar Lili. Min dotter går i skolan och säger att hon vill bli doktor när hon är stor. Men vi kommer nog inte att ha pengar att låta henne studera.
Faktum är att det heller inte finns pengar till barnens högsta önskan inför den kommande julhelgen.
– De vill ha en julgran, en sådan som vi hade för länge sedan.
Varken Lili eller Samir hade tänkt sig att de skulle tvingas tigga på gatorna i Sverige.
– Vi kom hit för att arbeta, säger Samir. Han arbetade tidigare på byggen runt om i Europa, senast i Portugal. Men när finanskrisen spred sig försvann behovet av den arbetskraft han och hans landsmän bidragit med.
De är därför de sitter där nu, utanför någon av Eskilstunas stormarknader med en pappmugg och en bön om en slant.
En del blir provocerade av synen, somliga mer än andra. Som den unge man som tidigare samma dag sparkat omkull Lilis mugg.
– Två damer som gick förbi skällde på honom, men han gick bara rakt fram och satte sig i sin bil och körde i väg. Jag kröp omkring på trottoaren och försökte samla ihop mynten, men jag hittade nog inte alla.
Från familjen Caldararu har åtta familjemedlemmar kommit till Eskilstuna. Mariana, Mario, John, Romi, Olivia, Irina, Adi och Marco är alla här av ett enda skäl: att få ihop pengar till sin cancersjuka mor/svärmor.
– Hon har strupcancer och måste opereras men operationen är väldigt dyr, förklarar dottern Irina, med tolkhjälp från Lili som är den enda i sällskapet som talar engelska.
Familjerna håller ihop även i Sverige. De håller koll på varandra dagtid och samlas varje kväll för att åka tillbaka till bilarna som står uppställda under motorvägsbron vid Västerleden.
– Kom och hälsa på oss så ska vi visa hur vi bor, uppmanar Samir.
När vi träffas nästa kväll råder viss förväntan. De flesta i sällskapet är på väg hem för att fira jul med sina familjer.
Alla utom Mariana och Mario. De blir kvar i Eskilstuna.
– Vi stannar över helgerna och försöker få ihop mer pengar till mammas operation, förklarar Mariana med ledsna ögon.
Det är hon som står för middagsmaten den här kvällen. Matlagningen sker över ett enlågigt gasolkök som står uppställt på en bänk inne i familjens skåpbil.
En gryta puttrar över elden.
– Potatis, säger Mariana och håller fram en sked med mosig potatis i buljong.
Även om pengarna de fått ihop är långt ifrån tillräckliga för den dyra canceroperationen är hon ändå tacksam över Eskilstunabornas givmildhet. På frågan vad hon vill säga till Eskilstuna-Kurirens läsare blir svaret:
– Tack! Och Gud välsigne er alla.