Våren 2016 sjösätts fältgruppen för unga i utsatta områden mot bakgrund av tilltagande oro i Fröslunda. Genom att dela sin tid mellan skolor och uppsökande arbete i utsatta områden ska fältarbetarna följa ungdomarna i olika miljöer och därigenom bygga relationer, skapa förtroende och tidigt fånga upp dem som är på väg in i kriminalitet.
Förväntningarna är höga. Socialchef Mehmed Hasanbegovic slår fast att gruppens kunniga och erfarna medarbetare kommer göra skillnad för barn och unga, ja hela stadsdelar. Områdeschefen Kerstin Eriksson hoppas "kapa svansen på kriminella gäng".
Men drygt två år senare, hösten 2018, läggs fältgruppen plötsligt ned. Mehmed Hasanbegovic hänvisar nu till ett "gammalt arbetssätt". Mer krut ska i stället läggas på avhopparverksamhet för kriminella unga vuxna.
På andra håll ges andra förklaringar till vändningen. Enligt Jimmy Jansson (S) har gruppen vittrat sönder av sjukskrivningar och avhopp. Socialnämndens ordförande Göran Gredfors (M) pekar på ineffektivitet och svårigheter att rekrytera. Nämndens andre vice ordförande Lotta Jonsson (KD) uppger att hon i mars 2019 fortfarande inte hade informerats.
Vid det laget hade fältarbetarna, enligt den före detta fältassistenten Maria Nilsson, suttit och rullat tummarna i ett halvår.
– Jag kom tillbaka från semestern i augusti 2018 och fick höra att vi inte fick gå ut och jobba. Inga kvällar, inga helger, ingenting. Det var skolor och andra aktörer som drog i oss och ville ha vår hjälp, men våra chefer sa nej. Ingen förklaring, det var bara nej, säger hon.
– Förstår du vad vi kostade skattebetalarna? Fem personer, fem löner i sex månader – utan att få någonting för pengarna. Varför?
Darin Trabelsi, Madeleine Sundquist och Jenny Priebe ingick i samma fältgrupp. Samstämmigt avfärdar de uppgifterna om att alla skulle ha sagt upp sig. Avvecklingen hösten 2018, säger de, skedde plötsligt och utan förklaring.
– De drog in fältgruppen på grunder som vi inte ens själva har fått reda på vilka de är, och så säger de att vi har sagt upp oss. De sitter och ljuger, säger Madeleine Sundquist.
De forna kollegorna beskriver en driven och engagerad grupp. Med bakgrund inom skola, fritids, ungdomsvård och socialt arbete sökte de sig dit för att göra ännu mer, och nå ännu fler. Friktionsfritt var det inte, men så är det också tufft att befinna sig så nära inpå samhällets mest utsatta: trasiga familjer, droger, våld och barn som värvas in i kriminalitet i unga åldrar.
Den kontinuerliga närvaron gav samtidigt ökat förtroende från både ungdomar och föräldrar och ledde till lyckade insatser mot öppen drogförsäljning i Årby och Lagersberg. En snabb punktinsats i Skogsängen i samarbete med polisen, Ung fritid och ideella krafter stärkte ytterligare övertygelsen om att man var inne på rätt spår.
Framgångarna gav ringar på vattnet och deras närvaro efterfrågades från flera håll. Rinmangymnasiet, med tilltagande problematik med droger och gängbildning, vädjade om hjälp. Gruppen inväntade grönt ljus uppifrån, men när svaret väl kom var beskedet det motsatta – gruppen skulle läggas ned.
Jenny Priebe, den enda av de fyra som faktiskt sade upp sig, understryker att hennes avhopp inte handlade om en svår arbetssituation, utan om svagt ledarskap.
– Jimmy Jansson har rätt i att det är ett påfrestande jobb. Du försätts i situationer som kräver ett ledarskap som förstår vad det innebär. Men något sådant har aldrig funnits. Vi såg ett större och större behov ute i områdena och ville göra ännu mer. Men det fanns inget engagemang uppifrån. Man var inte intresserad av att lyssna på oss, trots att vi hade idéer om att utveckla vårt arbetssätt och våra metoder. Så jag tröttnade, fick ett annat erbjudande och drog, säger hon.
– Man pratar om psykisk ohälsa, om skjutna fältare och kompetenshöjning när man egentligen borde säga som det är – att man misslyckades med att driva fältgruppen framåt.
Har ni fått några svar på varför gruppen lades ned?
– Att det var farligt var en förklaring. En annan att det handlade om metodutveckling, att man skulle fokusera mer på grupprocesser, säger Darin Trabelsi och formar fingrarna till citationstecken.
I en insändare bemöter Mehmed Hasanbegovic, som avböjt att svara på tidningens frågor, kritiken tillsammans med Göran Gredfors. De slår fast att man höjt kompetensen genom att anställa så kallade förebyggande socialsekreterare och att man samordnar insatser "som ibland även är förlagda utanför kontorstid".
Men enstaka insatser utanför kontorstid är något annat än att finnas på plats sena kvällar fyra till fem gånger i veckan.
Darin Trabelsi är kvar på socialförvaltningen. Hon arbetar i dag med biståndsbedömda insatser som vägledare för ungdomar och ser på nära håll hur allt fler, och yngre, dras in i en kriminell livsstil.
– De här ungdomarna är djupt rotade i kriminalitet och när det har gått så långt är det svårt att nå dem. De flesta jag möter pratar om rekrytering ute i bostadsområdena. Det är svårt att motverka i ett samtal på förvaltningen eller genom att vara på plats "vid behov". Det behövs vuxna i områdena och det behövs kontinuitet. Men det finns inte i dag, vill jag hävda.