Klockan är 18 den 10 juni 2023. Tesfamichal Beraki, 43, har fotograferat vänners babyshower i Stockholmsförorten Farsta. Vännerna har försökt övertala honom att stanna på middagen, men han vill åka tillbaka till Eskilstuna och är nu på väg över torget mot tunnelbanan och tåget hem. Men längre kommer han inte. Ur en bil kliver en ung man med automatvapen och börjar skjuta urskillningslöst. Sex personer träffas av kulregnet. Tesfamichal och 15-årige Elias dör av sina skador.
Två 20-åriga män dömdes i förra veckan till livstids fängelse för morden. Men det är fler som fått livstidsdomar.
Tesfamichal Beraki var fortfarande medborgare i Eritrea. Där och i Etiopien finns också delar av familjen kvar. I Norge bor hans lillebror Yonas Beraki. Tidningen får kontakt med honom via Messenger. Han försöker förklara hur familjen mår i dag.
– Det som hände vår älskade broder Tesfamichal den 10 juni förra året är en så hjärtskärande och nattsvart händelse, som lämnat oss i djup, oåterkallelig sorg. Friden i hela familjen Berakis liv är borta. Händelserna kring hans död vägrar lämna våra sinnen.
Tesfamichal hade en son i Etiopien sedan tidigare, och han hade nyligen gift sig. I flera år hade han först bott i Strängnäs innan han bara några månader före sin död flyttade till Eskilstuna för jobbets skull. I båda kommunerna var han aktiv inom Pingstkyrkans grupper för eritreaner och etiopier.
– Kyrkan var en stor del av hans liv. Vår bror var en gudfruktig, kärleksfull man som försökte förändra och förbättra sitt liv genom att arbeta hårt. Oförmögen att leva sitt liv fritt i hemlandet lämnade han allt bakom sig och gick i exil. Han fick offra mycket för att komma in i detta välmående Sverige med flyktingrättigheter och demokrati, och för att få leva ett tryggt liv.
– Han gick igenom svåra prövningar i öknen och till havs och nådde Sverige – där han dog en tragisk död.
Att de två gärningsmännen skulle dömas till livstids fängelse var väntat, men det väcker inte liv i en älskad bror, konstaterar Yonas Beraki, som följde nyheterna om skjutningen i Farsta då för ett år sedan. På sociala medier fick han syn på en film där en ensam kameraväska låg kvar på torget i Farsta efter skjutningarna.
"När jag såg kameran var det som att min kropp sa till mig att något hade hänt. Jag blev chockad", har han tidigare berättat för svenska medier.
"Min bror var varken kriminell eller terrorist. Hur kunde han bli skjuten när han bara ville hinna till tunnelbanan?" sa Yonas Beraki i en intervju i DN ett par dagar efter dådet. "Han var min storebror och jag sörjer honom djupt. Samtidigt har vi en till minnesplats här bredvid som är en 15-årings. Det är fruktansvärt att ett barn skjuts ihjäl här i Sverige, det är svårt för mig att ta in det."
Ett år senare är känslorna desamma.
– Minnena från de här dagarna är helt oförglömliga. För oss, hans bröder, syster, hans mor, hans son och hans fru, har det blivit en obönhörlig sorg. Vi håller med Elias pappa Oussama om att mördarnas straff var förväntat, men att det inte finns någon vinnare i det här, bara förlorare.
– Vi skulle vilja avsluta med en önskan om att Gud ger tröst åt Elias familj och åt de andra offren.