I slutet av 2004 lämnades en rapport in till landstingsstyrelsen för Landstinget Sörmland. Den hade namnet "Vuxna med ADHD". I ett inledande brev beskrivs rapportens resultat:
"Insatser från landstinget till ungdomar med ADHD upphör vid 18 års ålder utan att någon annan tar vid. Det är särskilt problematiskt om ungdomen har behov av fortsatt medicinering och läkarkontakt. Vissa börjar så att säga självmedicinera sig själva och hamnar i missbruk."
Ett stöd som upphör, ingen annan tar vid, självmedicinering, missbruk. En beskrivning som stämmer in på Daniel.
I rapporten beskrivs att det inte finns någon huvudman som har uppdrag att utreda och följa upp vuxna med ADHD.
"Ett multidisciplinärt vuxenteam för utredning och behandling behöver byggas upp."
Rapporten gjordes för tio år sedan och i samband med den beslutades det att frågan skulle utredas vidare. Det beskrevs som ett "komplicerat område" och att det just då inte fanns ekonomi att genomföra de förändringar som krävdes.
Vi kontaktar Landstinget Sörmland för att se hur läget ser ut nu. Finns det någon som har ett huvudansvar, blev det något multidisciplinärt vuxenteam? Det blir Tomas Ljungberg, författare till boken "ADHD i nytt ljus" och läkare vid psykiatriska kliniken vid Nyköpings lasarett, som vi kommer i kontakt med.
– 2007 var jag med och tog fram ett första vårdprogram. Innan dess var det ingen som hade huvudansvaret, det var en jättestor brist.
Nu ligger ansvaret för utredning och behandling av vuxna med ADHD på landstingets vuxenpsykiatri. I alla fall när det gäller själva sjukvårdsdelen.
– Sedan finns det andra delar där kommun, socialtjänst och Försäkringskassan har ansvar. Men det finns ett team runt personen.
Det medicinska ansvaret har alltså vuxenpsykiatrin. För boende, arbete och övriga insatser finns det andra instanser.
Hur fungerar behandlingen om personens övriga livssituation inte fungerar?
– Det behöver finnas förutsättningar för struktur i vardagen för att vården ska fungera. Annars är det svårt att bedriva en insats. Där har vi ju ett lagkrav på oss att det ska finnas en samordnad vårdplan om patienten behöver insatser även från kommunens sida och patienten accepterar det.
– Utgångspunkten är att en samverkan ska gå att få till stånd. Historiskt sett så har det varit flera enskilda aktörer och det har fungerat mindre bra. Samtidigt är det fortfarande ett problem att olika kommuner har olika resurser och olika sätt att arbeta på, då gäller det att hitta olika former för samverkan med respektive kommun.
Hur ser det ut för personer med ADHD som även har en missbruksproblematik?
– Det är vanligt förekommande. Där är behandlingen inte fullt så utbyggd som den skulle kunna vara och det ser jag personligen som en brist. Det man kan beskriva som en mellanvårdsnivå är eftersatt, den mellan psykisk heldygnsvård och eget boende. De här personerna skulle behöva ett boende med personal, struktur, stöd och hjälp.
Tomas Ljungberg beskriver att den vanligaste medicinen som används för att behandla ADHD är skadlig i kombination med andra droger, exempelvis heroin. Samtidigt finns den tillgänglig i missbrukskretsar.
– Det är ett problem. Medicinen är ett centralstimulantia och vi ser att det kommer på avvägar, att den missbrukas och säljs, att den har ett pris på den svarta marknaden.
Hur vanligt är det?
– Det kan vi omöjligt veta. Vår målsättning är att det ska vara noll men det kan vi som sagt inte veta.
Vad leder medicinen till om den tas samtidigt som exempelvis heroin?
– Medicinen innebär en risk för påverkan på hjärtat och blodtrycket. Blandmissbruk innebär en väldigt stor risk därför kräver vi också att man lämnar urinprov med jämna mellanrum och kan uppvisa drogfrihet om man behandlas med dessa läkemedel och har använt narkotika tidigare.
Daniels mamma beskriver att stödet för Daniel försvann helt när han fyllde 18 år. Hur ser det ut i dag?
– Nu fungerar det. Nu finns inte det inget glapp längre.