Vi sitter på ett kafé i Eskilstuna och Chiraz Moberg pratar med en smittsam entusiasm. Att vara 37 år gammal och ordförande i gillet är en sällsynt position, som han tar på stort allvar. Något som snabbt kommer på tal är viljan att förvalta arvet från förr. Men Chiraz Moberg vill undvika sådana, enligt honom klyschiga, ordval. Det gäller att veta vad det arvet faktiskt innebär.
— Då var det ju spelmän som satt och spelade själva. När de skrev låtarna var det säkert i all misär och fattigdom. Jag tror inte musiken var gjord under de mest idylliska förhållandena, men folk vill gärna romantisera, säger han.
De bitarna av historien är sällan lätta att få tag på. Att leta "ny" spelmansmusik är att gräva efter obskyrt låtmaterial, som ofta försvunnit eller dokumenterats dåligt redan från början. Då musiken skapades spelade man det mesta på gehör och den skrevs sällan ner. Mycket av musiken riskerar därför att falla i glömska.
— Dagens artister kommer alltid bli ihågkomna och bli väl arkiverade. Men ska du hitta nya spelmanslåtar, då får du leta upp gamla visa män, någon vars farfar spelade för någon känd tonsättare. Och de försvinner en efter en, tyvärr, säger Chiraz Moberg.
Åldern är ett annat bekymmer för gillet. Det består i dag av omkring 60 medlemmar, där medelåldern är runt 60 år. De jobbar hårt för att synas: de har skaffat en facebooksida, de finns med på siten Youtube och de har nyligen ordnat en ny lokal vid KFUM för den kommande spelmansstämman. Föreningen har funnits i snart 30 år. Det gör dem till ett rutinerat gäng, i behov av nytt blod. Chiraz Moberg hymlar inte om att det är ett tungt jobb.
— Jag tycker att fler borde kolla in det och se vad det handlar om. Många har nog förutfattade meningar, tror att det bara är knätofsar och traddi-raddi-raj och att allt låter på samma sätt, säger han.
Han började själv spela fiol vid sex års ålder - hela hans familj har sysslat med musik i någon form. Men efter tolv år vid musikskolan kände han sig trött. Han provade lite motvilligt på folkmusik och genom den fick han en nytändning. I dag spelar han två timmar i veckan tillsammans med andra medlemmar. Även om han lyssnar på mer än bara folkmusik så går det mesta av tankekraften åt till gillet. Det kan vara i form av melodier som etsar sig fast eller tankar kring ordförandeposten.
— Skitsamma om det är gubbar och tanter som är med, det är ju glädje. Det är klart att det var lite nervöst i början för mig också, men det gav sig.
Vid ett tillfälle tar samtalet abrupt stopp. Jag nämner sammanhang då folkdräkten och spelmansidyllen politiseras, bland annat av SD-ledaren Jimmie Åkesson. Chiraz Moberg korsar armarna och ser sur ut.
— Smutsa inte ner musiken med politik. Blanda inte ihop dem. Det finns sidor som rycker i det från både från vänster och höger, men musik och politik är två helt olika saker.
Han tar en klunk kaffe och det dröjer inte länge innan hans humör lättar. Engagemanget hörs fortfarande.
— Det är vårt kulturarv det handlar om, det är vår historia. Vi vill umgås och spela och dansa, det betyder någonting. Vi är inte någon sketen förening nedgrävd i en källarlokal någonstans. Det är här viktigt.