Emma Skoog, 25 år, Amanda Jörgensen, 22, och Sandra Wiberg, 36, förenas i passionen för stora motorfordon. Att vara lastbilschaufför innebär att ge sig in i en mansdominerad bransch, med ett hårt klimat. Även om de inte alla upplevt sexism är de överens om att man måste ha "jäkligt mycket skinn på näsan" för att klara av yrket.
– Det är mycket "ska lilla du hoppa upp här" och ”hur ska du kunna nå upp här”. Mycket ”kommer du verkligen att klara av det här yrket”. Men det är bara att stå rakryggad och visa att jag kan det här, säger Amanda Jörgensen bestämt.
Sandra Wiberg däremot har inte fått några negativa kommentarer varken från män eller kvinnor.
– Jag tror det är för att jag är mer av en pojkflicka. Jag brukar säga att hade varit en man hade jag varit en mansgris, säger Sandra varpå alla tre brister ut i skratt.
Amanda Jörgensen sökte praktikplats på ett åkeri innan hon påbörjade utbildningen men fick nobben eftersom hon är tjej.
– De sa åt mig att de inte tar emot några kvinnor för att yrket är för stressigt för oss. Han sa att kvinnor inte klarar av det. Då sa jag bara ursäkta men vi kvinnor är mera stresståliga än män, och vi kanske inte är lika starka men ...
– Vi har sönder färre grejer för vi är mera försiktiga, fyller Emma Skoog in.
Sandra nickar instämmande och inflikar att kvinnor kör mjukare och mer försiktigt än män.
Hur kändes det att få höra de här sakerna?
– Det var väldigt nedslående men jag gav mig tusan på att jag skulle motbevisa det här. Det blev mer driv i mig att nu ska jag ta det här körkortet och nu sitter jag här, säger Amanda och ler.
I klassen är de hälften tjejer och hälften killar, men där är stämningen helt annorlunda. Alla är överens om att de går i en bra klass och de stämmer alla in i att killarna i klassen är "världens bästa".
Tjejerna har alla vuxit upp med personer som på något sätt arbetar inom fordonsindustrin men vägen att välja just yrket har inte varit spikrak.
– Jag jobbade på Skogaholms bageri och kände att jag var trött på att stå på en fabrik, jag ville komma ut. Jag har hängt med min pappa i lastbilen sen jag var barn och har tidiga minnen från det, så det är inget främmande yrke, säger Sandra Wiberg.
Amanda har alltid vetat att hon ville bli lastbilschaufför men funderade länge på om det verkligen var rätt för henne.
– Jag skulle ta körkort för lastbil men tänkte att om det sker en olycka är det förödande, det är så stora fordon. Det har krävt mod att ta det här steget, eftersom jag alltid tänkt att jag inte vågar.
Uppbackning från familjerna och särskilt deras pappor, har varit en avgörande faktor för dem allihop.
– Min pappa har alltid sagt att jag klarar av allt som han klarar av. Han har alltid sagt, du fixar det här jag tror på dig, säger Amanda.
– Min pappa är jättestolt. Han berättar för alla att jag utbildar mig till lastbilschaufför och att det är framtiden, fyller Sandra i.
Nu har Emma, Amanda och Sandra nyss avslutat kursen farligt gods och de ska nu påbörja sin praktikperiod inom utbildningen. De ser ljust på framtiden och hoppas alla på att få jobb efter avklarad praktik på sina respektive praktikplatser.