Flera bilder och filmsekvenser sparades innan gisslantagarna täckte över kamerorna. Här syns hur en av vårdarna ligger på golvet,
Förmiddagen på paviljong 2 hade avlöpt utan komplikationer och bråk. Visserligen hade det blivit lite tjafs på lunchen då några av de intagna hade klagat på maten, men annars lugnt. Därför kom de två morddömdas angrepp överraskande.
Klockan hade passerat 12 och två kriminalvårdare höll på att dela ut medicin. En tredje kollega hade just gått på lunch.
De nu åtalade männen trängde sig plötsligt in i ett mindre utrymme där medicinutdelningen pågick. Vårdarna sa att en av dem skulle lämna rummet och vänta på sin tur när en av fångarna drog fram ett tillhygge och tvingade med vårdarna in i paviljongens vaktrum i samma korridor.
En av vårdarna hann aktivera sitt personliga larm, fäst på kroppen, som började tjuta. Vårdarna beordrades att lägga sig på mage med armarna på ryggen och rummet barrikaderades med möbler.
Så beskrivs inledningen på gisslantagandet av de kriminalvårdare som kom att vara frihetsberövade i drygt sju respektive nio timmar.
Via kameraövervakningen kunde vakthavande befäl i larmoperativrummet i realtid konstatera att det var skarpt läge. Innan all information fanns på bordet gjorde anstaltens insatsstyrka, beväpnade med OC-sprej, en inbrytning via en bakdörr. Då visste man bara att två beväpnade fångar tagit sig in i vaktrummet. Insatsen avbröts dock abrupt när man insåg att det även fanns kollegor i rummet som fångarna hotade att skära halsen av om de inte försvann.
Insatsstyrkan lämnade vaktrummet, en av fångarna fick tyst på det tjutande larmet och vårdarnas händer bands bakom ryggen.
Inledningsvis var männen aggressiva och sa att de "skulle skära halsen av plitarna".
"Det kändes allvarligt menat" berättade en av vårdarna i förhör.
Den yngre intagne, 24-åringen, beskrivs som mer empatisk. Han ska ha haft viss lugnande effekt på sin medfånge, som hunnit fylla 31 år sedan händelsen.
Kravbrevet som hittades i en av fångarnas rum.
31-åringen har erkänt att det var han som skrev kravbrevet där gisslandramat beskrivs som "jihad", ett heligt krig i islams namn mot de otrogna.
I brevet listas krav på en helikopter, 100 000 kronor i svenska sedlar, 200 000 i euro och två uppsättningar kläder. Infallet hade dock inget med religion att göra utan det ska ses som en motreaktion på den situation som råder inom Kriminalvården, berättade 31-åringen i efterhand.
Han var dock medveten om att ord som jihad skrämde och kunde ha effekt.
31-åringen anser att Kriminalvården börjat förtrycka de intagna de senaste åren och sagt att "man orkar inte vara kvar" efter alla förändringar som skett. Han nämner häktade som sitter utan pengar och inte kan köpa hygienartiklar. Att man inte kan ringa sin familj mer än en gång i månaden och att maten är ett stort problem. I förhör har han uppgett att gått ner nästan sju kilo på de åtta månader han tillbringat på Hällbyanstalten – för att maten inte går att äta.
"Det är hela tiden en massa djävulskap från personalen så man tröttnar och vill bara komma ut" sa 31-åringen i förhör.
Dramat utspelade sig i den vita delen, vaktrummet.
Den manlige vårdaren hade nyligen genomgått kriminalvårdens utbildning och hann vara ute på praktik i två och en halv dag när gisslansituationen uppstod.
Han säger att han var förhållandevis lugn i början men att han drabbades av en kraftig ångestattack som en fördröjd reaktion. Det var han som släpptes först efter att hans erfarna kollega insisterat. "Han mådde sämre än jag gjorde och de behandlade mig bättre än de behandlade honom, berättade hon.
Båda fångarna har medgett att de planerade rymningen kvällen före.
Trodde 31-åringen verkligen att de skulle få lämna anstalten, frågade förhörsledaren.
– Ja. Sen att det inte gick... Jag försökte i alla fall, blev svaret.
Även 24-åringen förklarar flyktförsöket med att det var jobbigt inne på anstalten. Personalen lyssnade inte, tvätten kom tillbaka smutsig och avdelningens Playstation hade tagits bort. Gisslantagningen riktade sig dock inte mot personalen utan mot Hällbyanstalten.
Han var övertygad om att de skulle få en helikopter.
Båda kriminalvårdarna fruktade inledningsvis för sina liv. Fångarna hade egentillverkade stickvapen och pratade mycket om döden. Vårdarna skulle vara glada för att männen inte slängde ut ett öra.
Innan kamerorna täcktes över kunde anstaltsledningen följa situationen i realtid.
De har beskrivit att situationen blev något lugnare efter ett tag och att de fick gå på toaletten, dricka kaffe och inte längre behövde vara bundna. Till sist fick de sitta på varsin stol.
Att det blev just kebabpizza som kom att bidra till gisslandramats lösning är 24-åringens förtjänst. Fångduon hade nekat förhandlarnas tidigare erbjudande om kaffe, te, mackor eller hamburgare, när 24-åringen sa att de ville ha kebabpizza.
31-åringen var bestämd med att hela avdelningen skulle få pizza mot att en, inte båda, vårdarna släpptes.
En timme innan upplösningen var 17 av pizzorna uppätna av avdelningens intagna. Kraften var nästan slut hos såväl förhandlare som gisslantagare när man lyckades få till en lösning. Den kvinnliga vårdaren fick tillbaka sin radio och nyckelknippa och efter att fångarna bett henne om ursäkt fick hon gå.
24- och 31-åringen fick därefter möjlighet att äta varsin pizza i lugn och ro innan de som överenskommet gick ut och la sig på mage i korridoren och utan ytterligare dramatik lät sig gripas av insatsstyrkan. Bara 24-åringen åt någon pizza, 31-åringen hade tappat sin aptit.