"Jag tror inte att man tar i beaktande hur många barn som behöver extra resurser", säger Johanna, som har två barn på lågstadiet, om neddragningarna bland personalen på Djurgårdsskolan.
Ett tidigare aviserat sparpaket ledde till att ett stort antal tjänster, varav majoriteten elevassistenter, försvann från Djurgårdsskolan inför höstterminen. Fack och personal har vid flera tillfällen larmat om vad man anser är en ohållbar arbetssituation för den kvarvarande personalen.
Kommunals huvudskyddsombud Per Svanerö anser att skolan bryter mot arbetsmiljölagen och har krävt återanställningar. Men någon lösning har inte nåtts, och i mitten av oktober vände sig Per Svanerö till Arbetsmilöverket för tillsyn.
– Personalen går sönder. Två har redan sagt upp sig, en har gått in i väggen och en annan har mått så dåligt att han under arbetsdagen gått hem på grund av stress. Det faller i bitar, precis som vi sagt hela tiden, sade han då.
Men även eleverna drabbas hårt av neddragningarna. Det menar flera föräldrar som nu uttrycker stor oro över turbulensen på skolan.
– Med all respekt för personalen, som jag vet har det tufft, så är våra barn viktigast i det här sammanhanget. Jag, och många föräldrar med mig, är orolig för att det här ska prägla en del av våra barns uppväxt, säger Johanna som har två barn på skolan.
Att elevassistenter försvunnit har inneburit att många barn med behov av extra stöd blivit utan – vilket många gånger, enligt föräldrarna, slår mot hela klasser. Våld, hot, grovt språk och en allmänt otrygg tillvaro beskrivs som vardag i vissa klasser.
– Det finns barn som absolut inte fungerar i det sociala samspelet och ger sig på både lärare och elever. Mitt barn har blivit utsatt för misshandel och rena mordhot. Hon, som älskar skolan, är nu rädd för att gå dit, säger Maria som har två barn på lågstadiet.
– Vi ser att lärarna kämpar. De, som vi, vill att barnen ska må bra i skolan, och vi har inget otalt med dem. Men tyvärr hamnar mycket på dem som inte borde vara deras ansvar, och det skapar en kedjereaktion. De är där för att undervisa, inte hantera barns raseriutbrott eller mentala hälsa.
Enligt Johanna har hon under hösten fått besvara frågor hon aldrig trodde att hon skulle möta från en sjuåring.
– Mitt yngsta barn går i ettan. Där är det inte så mycket fysiskt våld, men språket är extremt. Jag kan få frågan: Mamma, får man kalla mig för fitta? Eller: I dag blev jag kallad för hora – vad betyder det? När jag pratar med lärarna så är de också uppgivna och desperata. De orkar inte.
Claudia har också två barn på skolan. Även hon tycker att situationen förvärrats under hösten och att det märks på hennes barn.
– Det är ingen fart på dem när de ska till skolan längre. Jag får höra från dem när det händer allvarliga saker, men det kommer ingen information från skolan. Det känns inte tryggt att lämna barnen där, säger hon.
Djurgårdsskolan har cirka 900 elever från förskoleklass till och med årskurs 9.
Johanna och Maria beskriver båda hur de flera gånger kontaktat skolledningen och efterfrågat åtgärder och möten med fokus på det fysiska våldet.
– Vi har velat prata igenom situationen men det är konsekvent nej, eller så besvaras inte frågorna alls. Det här är våra barn det handlar om, och man tar inte oss på allvar. Jag tycker att det är respektlöst, säger Maria.
– Om någon hade blivit utsatt på en arbetsplats med sparkar och knytnävsslag så hade inte den som utsatts förväntats komma tillbaka utan någon form av åtgärd. Men barnen förväntas rycka på axlarna.
Enligt Johanna är det inte bara hon som saknar tilltro.
– Mitt barn har helt tappat förtroendet för de vuxna och har slutat säga till när det händer något eftersom det ändå inte leder någonvart. Vi har avstämning hemma varje kväll i stället. Det är klart att man inte känner sig trygg, varken som barn eller förälder, när det är normaltillståndet.
I ett mejl till tidningen skriver Djurgårdsskolans rektor Kerstin Soläng att hot och våld är oacceptabelt, men att hon upplever att skolan som helhet är trygg och lugn.
"Vi har 850 barn och de signaler jag får är att våra elever har det bra och trivs. Ibland uppstår det situationer i enstaka klasser med oro. Då arbetar vi för att lösa och hantera dem".
Angående kritiken om bristande kommunikation skriver hon:
"Det är tråkigt om det i det här fallet har upplevts som respektlöst och som att vi inte tar deras oro på allvar. Vi är lika måna som de om att lösa situationer som uppstår".
Fotnot: Johanna, Maria och Claudia är fingerade namn.