Nästan alla vännerna i ukulelegruppen blev rejält sjuka samtidigt efter en träff i mars. En av deltagarna överlevde inte viruset, och när Birgitta Strindevall, 79 i juni, kände att hon fick svårt att andas insåg hon allvaret. Vid det laget låg maken Lennart, 82, och barnbarnet Daniel, 30, också svårt sjuka hemma sedan någon vecka, och när Birgitta hämtades med ambulans visste ingen av dem när och om de skulle ses igen.
Lennarts röst stockar sig när han berättar om dagarna i slutet av mars, när det rådde kaos i hans familj.
– Av de tre dygnen som följde efter att rymdvarelserna kommit in och hämtat Birgitta har jag inget riktigt minne. Hur jag och Daniel klarade oss förstår jag inte. Han hade lunginflammation och hög feber, men orkade åtminstone ordna lite mat åt oss varje dag.
Birgitta hade tuppat av i ambulansen, och lagts i respirator. En läkare ringde och frågade hur det gick för dem, funderade om inte Lennart som har en Parkinsondiagnos i grunden också borde hämtas in till sjukhuset. Men han ville stanna hemma. När läkaren ringde för andra gången var det med dåliga nyheter.
– Han antydde att det var i det närmaste slut med Birgitta, det fanns inte mycket hopp om att hon skulle vakna ur respiratorn. I min hjärna var det totalt kaos. Tankarna for som en karusell, fragment av Birgittas begravning snurrade i skallen. Jag har aldrig varit med om något så hemskt.
Barnen Mats och Janet fick samma besked om sin mamma.
Janet lever i Australien sedan 25 år och har dubbelt medborgarskap. Hennes son Daniel, 30, har bott hos mormor och morfar utanför Torshälla de senaste åren för att studera svenska. Och han har varit till stor hjälp med huset och tomten, intygar Lennart och Birgitta. Han blir saknad när det i sommar är dags att åka tillbaka till Australien.
När föräldrarna och sonen blev dåliga höll Janet tät telefonkontakt med Sverige, och när hon fick beskedet om mammans tillstånd fanns ingen tvekan. Hon behövde åka hem – men hur? Australien hade ju stängt sina gränser för såväl ut- som inresor. Det krävdes specialtillstånd och intyg från flera håll, inte minst från Mälarsjukhuset.
– Mitt i krisen möttes jag av sån enorm hjälpsamhet och värme. Varje gång jag ringde intensivvårdsavdelningen i Eskilstuna var sköterskorna underbara, de svarade och tog sig tid, jag kände aldrig att jag störde trots att jag visste att det var vad jag gjorde. När jag ringde 04 på morgonen och bad om intyget såg sköterskan Anette till att läkaren Malin skrev det innan hon gick av sitt skift, och så hade jag det på mejl samma dag.
Ett par dagar och några mellanlandningar på tomma flygplatser senare landade Janet på svensk mark. Hon hämtades av brorsan Mats, som bor i Stockholm och har familjemedlemmar i absolut riskgrupp, så han hade inte kunnat besöka föräldrarna mer än att åka några gånger fram och tillbaka för att ställa matkassar och mediciner på trappan.
– I bilen hem från Arlanda ringde sjukhuset – de väckte upp mamma. Vi skrattade och grät om vartannat.
Och snart fick de också prata med Birgitta. Personalen höll telefonen till hennes öra och Birgitta minns känslan.
– När jag hörde mina barns röster ville jag bara leva. Hade Janet lyckats ta sig hit från Australien, då skulle jag fixa detta!
Janet tog sats, storhandlade, städade huset och lagade nyttig mat åt pappan och sonen – som sov tre dygn i sträck när hans mamma anlänt och han kunde släppa taget om situationen.
– Jag visste ju inte hur sjuk jag skulle bli, så jag for runt som en galning i fyra, fem dagar.
Sen blev också hon liggande i feberfrossa och värk. Familjemedlemmarna vilade i skift. Men ganska snart var Janet på fötter igen och kunde börja vårda sin familj tillbaka till hälsan.
Sammanlagt fem dygn låg Birgitta nedsövd, och fick komma hem igen efter några dagars rehabilitering för att få igång muskler och leder, lungor och övriga system.
– Jag verkar ha haft det bäst av oss alla, ovetande hur nära döden jag var i min respirator. Och i början när jag vaknade hallucinerade jag, minns att jag trodde jag låg i en banklokal, fnissar Birgitta, uppenbart lite hög på livet nu.
Men det kommer att ta sin tid innan hon blir återställd, även om hon gör gradvisa förbättringar dagligen. Läkaren, som håller kontakten, har sagt att det kan dröja ett år innan hon återhämtat sig, men att hon ändå är något av ett unikum. När hon fick lämna Mälarsjukhuset var Birgitta den äldsta patienten i Sörmland som då överlevt corona och respiratorvård.
– Är man i min ålder klarar man ofta inte respirator tydligen, även om man som jag inte har några underliggande sjukdomar, säger hon och kan nog tacka åren som elitsimmare ända upp på landslagsnivå, liksom tiden som qigong- och vattengympaledare, för att hennes lungor är så starka.
Andningen går lite tungt än så länge, och energin tar snabbt slut. Också hjärnan behöver lite träning för att komma igen. Barnen åkte in till sjukhuset med Birgittas ukulele, som utgjorde fin träning för koordination och tankeverksamhet.
– Den var ostämd och lät säkert hemskt, men jag hade så roligt med den. Läkaren fick lov att säga åt mig att lägga undan den varje gång han skulle undersöka mig. Han hörde inte mina hjärtslag.
– Nu löser jag mycket sudoku. I början fick jag ta de lätta och blev så irriterad på mig själv när jag kände mig stendum. Nu fixar jag de svåraste.
Det är vid såna här tillfällen man inser vilka ens riktiga vänner är, konstaterar Lennart.
– Flera vänner och bekanta kom och ställde matkassar på trappan när vi låg sjuka, och för det är vi evigt tacksamma. Många verkar ju knappt märka att de haft viruset, vi blev utslagna hela familjen samtidigt. Det var tur att vi fick sån fin hjälp.
Likt osäkerheten kring hitresan har Janets avgång hemåt blivit inställd och ombokad flera gånger redan. Men den 1 juli är det nu tänkt att hon åker, och väl i Australien väntar två veckors karantän på hotellrum i Sydney.
Det är som det är, konstaterar hon, och är lika tacksam som sina föräldrar över den här tiden de fått tillsammans.
– Framför allt vill vi tacka all fantastisk sjukvårdspersonal som varit så underbar mot oss. En stor eloge till hjältarna på Mälarsjukhuset som sliter så och orkar var vänliga samtidigt. Vilken otrolig sjukvård vi har, det är bara synd man ska behöva drabbas så här hårt för att inse det.