Tårar, hopp och glädje – Katarina Tomczyk och Johanna Petersen på Frisk & Fri bjuder in drabbade och anhöriga till samtalsträffar i Sensus lokaler. Föranmälan sker via Eskilstuna@friskfri.se
Gänget som samlats i Sensus lokaler i Eskilstuna är eniga – man kan bli helt frisk från en ätstörning.
– Om du hade frågat mig förr hade jag sagt aldrig. Men jo, i allra högsta grad – det går, säger Katarina Tomczyk som var med och startade riksföreningen Frisk & Fri i Eskilstuna 2012.
Likt övriga kring bordet vet hon vad hon talar om. Alla volontärer och mentorer har egna erfarenheter av ätstörningar, i Katarina Tomczyks fall en 30-årig sådan. Hon menar att det kan upplevas som skam- och skuldfyllt att leva med en ätstörning och vill precis som Johanna Petersen, ny kontaktperson i föreningen, motverka den bilden.
– Jag vill nå ut till samhället i stort – till alla som arbetar med ungdomar och upplysa om ätstörningar så att det inte blir "smutsigt" eller något man inte vågar prata om. Man kan känna sig ensammast i världen men det är som vilken sjukdom som helst, alla kan drabbas, säger hon.
Förutom förebyggande arbete och påverkan för en bättre vård stöttar Frisk & Fri drabbade och anhöriga via chatt, mejl och fysiska träffar. I coronatider har de fått stå tillbaka till förmån för digital kontakt men nu bjuder man återigen in till kostnadsfria träffar på Lagerkvistsgatan – nästa den 28 oktober. Föreningen är ett komplement till vården, inte i stället för.
– Nummer ett: Acceptera att man faktiskt är sjuk och behöver hjälp. Där har vi en stor uppgift att försöka motivera till att våga söka hjälp, säger Katarina Tomczyk och lyfter anhörigperspektivet.
– Det är en grupp som ofta faller mellan stolarna.
Bordsgrannen Ann-Catrin Larsson har en dotter som har en ätstörning.
– Jag skulle vara behandlare, psykolog, mamma – och människa. Det var ett helvete. Det gällde att behålla lugnet, flög mackan genom rummet skulle jag göra en ny och vänta tills hon kom tillbaka och åt, säger hon och delar med sig av den tuffa resan från BUP till vuxenpsykiatrin.
– På Frisk & Fri tändes ett hopp, jag fick stöd. Man är vilsen som anhörig och jag tipsar andra att gå hit.
Ann-Catrin Larsson upplevde att vården inte var tillräcklig för hennes dotter. På Frisk & Fri fick hon stöd och hjälp. "Man är vilsen som anhörig och jag tipsar andra att gå hit."
Avsaknaden av en röd tråd inom vården återkommer under samtalet. Ann Ohlsson instämmer.
– Nu är det okomplicerat, jag behöver inte ha hundrasjuttielva tankar om mat och träning varje dag. Jag har tid att leva och göra det jag vill utan att bli begränsad.
15 år gammal, i samband med en flytt, insjuknade hon i anorexi.
– Jag började äta mindre och träna mer. Jag tycker om kontroll och det blev ett sätt att hantera omgivningen.
Hon känner igen sig i "duktig flicka"-syndromet och beskriver sig som avtrubbad när det var som värst. Illusionen av kontroll var hennes verklighet.
–Ätstörningen tar över, det spårar. Jag kände mig äcklig, det gick inte att gå förbi en spegel utan att titta och jag tyckte att jag var stor. Det var bra i perioder, sedan dippade det igen.
– Många blir ledsna när det kommer ett bakslag men det är naturligt, säger hennes mentor Emma Håkansson som precis anlänt.
Nära till skratt bakom allvar – Ann Ohlsson och hennes mentor Emma Håkansson har haft kontakt under många år och betraktar numera varandra som vänner.
Under samtalet flikar hon in att de numera betraktar varandra som vänner och den interna jargongen skvallrar om mångårig kontakt.
– Hon snodde min våg, säger Ann Ohlsson och båda gapskrattar.
– Utan Frisk & Fri hade jag nog varit frisk kliniskt sett. Men inte fri i tanken kring mat. Nyss var jag på en läkarundersökning och när jag fick frågan hur mycket jag vägde sa jag: "Inte den blekaste. Och jag vill inte veta".