Claes Ericson anses för frisk för LSS-insatser men för dålig för ett jobb på Samhall. Han får ingen sysselsättning via Arbetsförmedlingen och bara några tusenlappar i bidrag från socialen. Själv önskar han inget hellre än att få jobba, betala skatt och skaffa egen bostad och vänner. Mamma Birgitta Beronja stöttar alla sina lediga timmar.
Claes Ericson och Birgitta Beronja lutar huvudena mot varandra där de sitter i vårsolen.
– Du är min egen solstråle, säger hon. Alltid så snäll och hjälpsam.
Men Claes är inte alltid glad. Ibland är livet skit, och han har haft återkommande mörka tankar, berättar han.
– Ibland har jag lust att ända mitt liv. Eftersom ingen arbetsgivare vill ha mig, och jag inte får några arbetskamrater och vänner. Mamma förstår mycket mer än de så kallade experterna.
Claes Ericson föddes 2000, som en helt normal liten kille. När han var tio månader gammal var han på god väg att börja gå. Hans mamma tog med honom till bvc för kontroll.
– Claes var mitt fjärde barn. Jag var inte den som rände till bvc i onödan med dem.
Kort efter besöket ringde personalen till Birgitta.
– De bad mig vara uppmärksam på Claes för de hade haft RS-bebisar på besök och de kunde inte garantera att de sanerat tillräckligt på mottagningen.
Claes blev sjuk och fick hög feber. Birgitta och Claes pappa Jerry åkte in till Mälarsjukhuset med sonen, som snart hamnade i koma.
– Och när han vaknade igen var han en helt annan unge.
– Han pratade inte, kunde inte gå, var trött och förstod inte vad vi sa. Han ramlade liksom tillbaka i utvecklingen och kunde ingenting längre.
Birgitta Beronja förstår inte varför familjen ständigt hamnar i ett moment 22 hos myndigheterna. "Ni bor i fel kommun, sa psykologen på Mälarsjukhuset till oss. Strängnäs har helt andra resurser och skulle kunna hjälpa Claes bättre än Eskilstuna. Ska jag verkligen behöva flytta också?"
Språket kom tillbaka först i femårsåldern, han kunde klä sig själv när han var sju-åtta år.
Hans föräldrar sökte svar, träffade läkare, ville ha utredningar gjorda. Men ingen blev av. Ingen diagnos.
– "Det är inget vi kan göra", sa de. Vad viruset hade gjort för eventuell skada skulle visa sig först när Claes blev äldre.
Familjen kämpade på, genom dagis och fritids. De flyttade ut till Näshulta så att yngste sonen kunde börja skolan i en liten, lugn skola.
– Ingen förstod honom. Vi kunde komma dit och Claes gick barfota i snön när barnen hade åkt skidor. Ingen hade hjälpt honom att ta på pjäxor. De hade ingen koll på var han var eller vad han hade på sig, och jag blev oxtokig.
– De hade en resurs i klassen, men den personen fanns ju för alla barn och eftersom Claes var snäll och tyst fick han inte den hjälp han behövde.
Föräldrarna skildes och när Claes skulle börja fyran flyttade han och storebröderna upp till pappan i Hedemora, där Claes fick gå i en specialskola som fungerade toppen. Men till högstadiet föll allt ihop igen.
– Eftersom han inte fått någon diagnos gick han i vanlig skola, och fick bara lova att försöka hänga med.
– Vilket jag inte gjorde, minns Claes.
– I nian var det stökigt i klassen och jag röt ifrån. "Jag är här för att lära mig, om ni inte kan vara tysta kan ni gå ut härifrån", sa jag. Det tackade läraren för.
"Ibland vill jag ända mitt liv, eftersom ingen vill ha mig", säger Claes Ericson. Hans mamma Birgitta Beronja är orolig för vad som ska hända sonen den dag hon inte kan finnas där för honom.
Under högstadiet gjordes en rehabutredning som visade att Claes hade en språkstörning samt var dyslektiker i såväl läs- som hörförståelse. Tack vare att han var närvarande blev han godkänd i grundskolan, men utan betyg. Gymnasiet gick han sen på skola i Örebro för elever med språk- och hörselnedsättningar. Claes valde restaurang och livsmedelsprogrammet, och stortrivdes på skolans internat. Där upptäckte personal också att Claes saknar närminne, något som inte uppmärksammats tidigare.
Birgitta som själv jobbar i branschen och är ett välkänt namn inom restaurang och catering i Eskilstuna sedan många år, har sen dess låtit Claes vara med på jobbet när det funkat. Låtit honom ta betalt, servera korv och glass, fått några dagars sysselsättning och lite inkomst, vilket gått utmärkt. All övrig tid stöttar hon honom med att söka hjälp av samhället. Claes klarar inte att själv ha kontakt med myndigheterna.
– I fyra år har vi nu kämpat. Men vart ska vi vända oss? Han anses för frisk för LSS-insatser men för dålig för Samhall, han får inget jobb via Arbetsförmedlingen, som skrivit ut honom, och bara ett bidrag på 7 300 kronor i månaden av socialen – som kräver att Claes ska visa att han söker jobb. Vi får ingen hjälp, blir ignorerade överallt och fast i något slags moment 22. Alla skyller ifrån sig och tiden bara går. Under tiden är jag hans obetalda personliga assistent.
– Jag känner mig bortglömd, säger Claes. Jag vill ha ett normalt liv som alla andra. Min storebrorsa Paul har asperger och får hjälp tack vare diagnosen. Jag har ingen diagnos.
Claes Ericson är en dedikerad gamer, han producerar stop motion-filmer, gillar secondhandkläder och att gå på loppis, Blues Brothers och Frank Sinatra. Och han har ärvt sin mammas stora intresse för matlagning och bakning. "Jag skulle gärna gå hem till äldre människor och laga mat och baka åt dem."
Han jobbade en period på Samhall och berättar att han stortrivdes på den första arbetsplatsen; en städfirma och ett uppdrag att ta hand om tvätt. Han satte klockan själv hemma, fixade matlåda, och tog bussen till och från Vilsta varje dag.
Sen flyttades han till Engelska skolan och ett vaktmästarjobb, med många fler arbetsmoment, ackord och ingen att fråga.
– Då gick det helt åt skogen, berättar han. Allt skulle gå snabbt och det blev stressigt. Min hjärna pallade inte. Då hade inte Samhall plats för mig mer. Jag behöver att någon lugnt visar och talar om för mig vad jag ska göra.
Hans tidsfördriv i dag består mest i det egna projektet att översätta recepten i en amerikansk kokbok till svenska. Han klyver ved, klipper gräs, målar, städar, och så lagar han mat tills Birgitta kommer hem på eftermiddagarna.
– Det är ordning och reda på honom, han håller tider, är lugn, har gott om tålamod och är alltid glad. Jag uppfattar att han i dag är ungefär som en tioåring i förståndet. Det får man visst inte säga, men det är vad vi upplever.
– Vi vill belysa det här problemet. Det måste väl finnas fler ungdomar, fler familjer som har det som vi. Kanske kan vi träffas och göra något tillsammans.
"Det kan inte bara vara Claes som faller mellan myndighetsstolarna och blir ignorerade. Jag vill skapa opinion och hoppas få kontakt med andra familjer i samma situation", förklarar Birgitta Beronja.
– Jag skulle gärna vilja ha vänner att umgås med, säger Claes. Och jag skulle vilja ha ett jobb och tjäna pengar så jag kan flytta hemifrån, bo i egen lägenhet, ta hand om mig själv, betala skatt och räkningar.
På frågan vad han skulle önska att jobba med svarar han:
– Jag skulle gärna vara kock på ett äldreboende, eller gå hem till de gamla och laga mat och hjälpa till. Bland de gamla går allt i lagom takt, ingen brådska.
Birgitta är orolig. Hon är 63 år, vad ska det bli av sonens liv när hennes eget runnit ut? Ibland får hon själv jobb i exempelvis Sälen, eller på en båt, då ställer anhöriga och vänner upp och stöttar.
– Vart ska Claes ta vägen när jag inte finns kvar längre? Vet du vad socialen svarade mig på den frågan? "Han kan väl bo på härbärget", sa de.
På Eskilstuna kommuns vård- och omsorgsförvaltning konstaterar man att Claes Ericson verkligen hamnar mellan stolarna.
– Han är precis mitt emellan, vi har inga insatser som passar. Tyvärr, säger Anders Karlsson, verksamhetschef för område funktionshinder, efter att ha läst texten om Claes och Birgitta.
– Han är vad jag förstår alldeles frisk och duglig för LSS-insatser och passar inte inom socialpsykiatrin heller. Men jag rekommenderar mamman att överklaga besluten. Den vägen bör de gå om de fått avslag från biståndshandläggare, så att en högre insats får prova ärendet. Arbetsförmedlingen har också ett ansvar kan man tycka.
Kristina Bengtsson är chef för Arbetsförmedlingen i Sörmland.
Där kan man aldrig kommentera enskilda fall, poängterar Kristina Bengtsson, Arbetsförmedlingens enhetschef i Södermanland.
– Men vi är medvetna om att det finns människor som trillar mellan systemen, och vi försöker alltid hjälpa till. Kan inte vi så hänvisar vi till Försäkringskassan, kommunen och vården. Vi kan erbjuda arbetslivsinriktad rehabilitering som ges till personer med identifierade funktionsnedsättningar. Då kan arbetsgivare få kompensation, exempelvis för de anpassningar de behöver göra för att kunna erbjuda en anställning.
– Samhall är den mest skyddade anställningsformen och har man svårt att klara en anställning via Samhall så är det svårt att hitta andra alternativ via Arbetsförmedlingen.
Gemensamt för alla som jobbar på Samhall är att de har någon form av funktionsnedsättning – och arbetsförmåga. Anställning går alltid via Arbetsförmedlingen, även om den ibland kan vara tidsbegränsad.
– Det är väldigt tråkigt att läsa om Claes Ericsons situation, hälsar Samhall via sin presstjänst, men det är bra att ni uppmärksammar att människor kan hamna mellan stolarna. Det är viktigt att all kompetens tas tillvara.
– Många som står utanför arbetsmarknaden kan och vill – precis som Claes – utföra ett arbete om de bara får stöd och anpassning. Samhalls viktiga uppdrag är just att skapa utvecklande arbeten åt personer med funktionsnedsättning och matcha människor med arbetsplatser. Det är olyckligt att Claes inte har fått hjälp att hamna rätt.