Ann Hallberg bodde de sista 15 månaderna i livet på demensboende, och blev snabbt förändrad till kropp och sinne enligt dottern Gela. "Dementa behöver mer än förvaring, och det lät så bra med alla aktiviteter hon skulle kunna vara med på. Och mamma som var i stort behov av hjälp med att äta skulle få måltidsstöd. Inget blev som det var sagt. När hon dog var hon både uttorkad och alldeles för tunn."
– Vem kontrollerar att kvaliteten hålls och regler följs på kommunens demensboenden? Hur sköts dokumentation av det som görs för den boende? Vem ser till att bemötandet av och kontakterna med anhöriga fungerar som de ska? Hur lång tid ska det ta innan brister åtgärdas?
– Ska det vara så här på ett demensboende i Eskilstuna kommuns regi?
Medan Gela Hallberg under hösten skriver på ett brev till ledande politiker i Eskilstuna – där hon beskriver sin mammas 16 månader på en av Åbackens demensavdelningar och ifrågasätter alla de brister och problem familjen upplevt – går mamma Ann bort. Hon dör, 74 år gammal, efter några dagar på Mälarsjukhuset, underviktig, kraftigt uttorkad, med svamp i munnen, en rejäl urinvägsinfektion och mycket dåliga njurvärden samt sepsis.
Tidningen träffar dottern en kort tid efter begravningen.
– Vi hade varit så missnöjda så länge, jag började skriva på mitt brev långt innan mamma avled. Och i efterhand har jag grymt dåligt samvete för att jag inte var hos henne mer.
Gela minns hur glad hon var när Ann erbjöds en plats på demensboendet, efter en tid med hemtjänst och med stor oro för mamman som hade börjat gå ut, ensam, barfota och utan nycklar, inte sällan nattetid.
– Vi behövde en plats snabbt och när vi erbjöds rummet på Åbacken läste jag på om boendet och det lät ju så bra, med många aktiviteter vi kände skulle glädja mamma.
– Men magkänslan jag fick under första besöket borde jag ha följt. Ett allrum på avdelningen var helt tömt på möbler och inredning och instängd därinne var en ensam brukare. Chefen förklarade att brukaren plockar sönder möblerna. Men i stället för annan stimulans fick personen vistas i ett tomt rum. Tv:n hade de i stället hängt vid matbordet, så de gamla fick sitta på köksstolar och vrida på huvudena för att se tv:n.
Gela berättar om allt från utlovade aktiviteter som aldrig – inte en gång under de 15 månaderna – erbjuds, till brister i omvårdnad, omsorg, stimulans och städning. Inte sällan saknar Ann påslakan över sitt täcke i sängen. Hon är ofta nedkissad, kall och blöt på morgnarna får Gela höra, för ingen har hjälpt mamman till toaletten under natten.
Hon har förståelse för att flera chefsbyten på kort tid, personalbrist och andra omständigheter försvårat förutsättningarna en del för verksamheten.
– Samtidigt är det ju brukarna som drabbas när brister inte åtgärdas i tid, och det är lätt att skylla på corona, kriget i Ukraina, att "förändringar måste få ta tid" och chefsbyten. Med facit i hand borde vi ha flyttat, även om dementa inte mår bra av förändringar. Men mamma var värd en bättre sista omvårdnad, vilken hon ju betalade nästa hela sin pension för.
Att Ann fick måltidsstöd var en av de mest angelägna insatserna hennes anhöriga utlovades vid inflyttningen. Om ingen satt med henne och såg till att hon åt glömdes maten snabbt bort. Men allt oftare hittar de henne ensam på sitt rum, med en orörd måltidsbricka. Och kilona rasar av henne. När hon kommer till sjukhuset väger Ann 42 kilo, något som upprör läkarna.
Under tiden Gela Hallberg skrev på sitt brev till kommunens ledande politiker dog hennes mamma, i ett för familjen helt oacceptabelt dåligt skick. Ingen på Åbacken informerade familjen om att Ann Hallberg var sjuk dagarna innan hon transporterades i ambulans till sjukhuset.
Gela bläddrar i sin mammas journal, som det tar Åbacken tre månader att lämna ut från att hon ber om den under sommaren.
– Det är så mycket här som gör mig så ledsen. Inte minst att journalen är ofullständig, att det fattas dokumentation.
Det som upprör allra mest är det faktum att boendet inte hör av sig till Gela och hennes bror veckan innan modern går bort.
– Redan vid inflyttningen skrev vi under ett papper om att de när som helst på dygnet skulle höra av sig så snart mamma blev dålig på något sätt. Ingen ringde och berättade att mamma var sjuk. Hon hade haft hög feber, varit buköm och haft svårt att få i sig mat, läser jag här. Ingen hade heller berättat för oss att mamma ramlat och slagit sig några veckor tidigare, när vi upptäckte att hennes arm var blå och öm.
– Kanske hade utgången blivit en annan om jag kunnat se till att mamma fått åka till sjukhuset tidigare. Hade man själv varit så dålig som hon tydligen var hade man ju åkt upp till akuten för länge sen.
Gela och hennes bror har gjort två anmälningar till Ivo, inspektionen för vård och omsorg, och skriver på fler.
Hur orkar du fortsätta kämpa i ärendet, efter din mammas bortgång?
– Jag gör ju inte det. Men jag måste, för alla andras skull. Det är ju vi som ska bo där sen, eller hur? Man måste våga ifrågasätta.
"Jag förstår att personalen är underbemannad och har väldigt mycket att göra, men det måste finnas en vilja och ett intresse, och en kunskap, att jobba med dementa. Det var alltid jag som uppmanade till initiativ. Jag hade massor av förslag på aktiviteter och förbättringar. Och det är ju så enkla saker som krävs. Men ingenting hände", berättar Gela Hallberg.
Gela skickar sitt brev med en rad frågeställningar till vård- och omsorgsnämndens ordförande Majo Brostedt och till kommunens högsta politiker, Jimmy Jansson, den tionde november. Hon har ännu inte hört ett ljud från någon av dem.
Majo Brostedt (S) följer det senaste årets ärenden kring Åbackens vård- och omsorgsboende mycket nära, och förväntade sig redan i somras snabba och kvalitativa lösningar på de problem tidningen rapporterade om. Hon får återkommande uppföljningsrapporter om både kort- och långsiktiga åtgärder som satts in i förbättringsarbetet.
– Jag tar problemen på allra största allvar och är trygg med åtgärderna som hittills satts in. Vissa saker tar tid.
Gela Hallbergs brev har hon vidarebefordrat till berörda tjänstepersoner.
– Vi politiker är inte ute i verksamheten, det är professionen som har delegation att bedöma och utföra det dagliga arbetet. Områdescheferna har mandat och mitt förtroende att ta beslut om och genomföra vad de anser nödvändigt. De vet att jag förväntar mig kvalitet och att rutiner följs, och det är mitt ansvar att följa upp arbetet och kräva resultat.
I november bestämde kommunfullmäktige att vård- och omsorgsnämnden får tio miljoner extra i budget för 2023, att användas till kvalitetshöjning i äldreomsorgen.
– Det här är viktiga pengar, som vi ska använda till kompetensutveckling och stöd till chefer och medarbetare, för att utveckla den personcentrerade vården nästa år.
"Vårdyrket är komplext, känslomässiga band uppstår av att jobba med människor. Allt i det dagliga arbetet skapar känslor och de etiska avvägningarna gentemot lagen är inte alltid lätta. Det finns en oslagbar känsla i omsorgsarbetet, i mötet, i ögonblicken som skapar motivation och glädje. Den fina känslan som uppstår i kontakten att få ge god omsorg och en fin vardag till den äldre. Det är oftast den känslan som gör att människor väljer yrket och anledningen till att personal vill arbeta kvar", säger Majo Brostedt (S).
Majo Brostedt har ingen möjlighet att kommentera Gela Hallbergs upplevelser av moderns situation eller någon annan av de enskilda händelser och missförhållanden som anhöriga vittnat om från vård- och omsorgsboenden.
– Men oavsett vad som skett är det djupt beklagligt och påverkar alla inblandade. När händelser inträffar på boenden drabbar de inte bara den enskilde och anhöriga, utan också personalen som även de har nära relationer till de äldre.