En massgrav för båtflyktingar. Dödens hav. Den dödligaste gränsen i världen.
Formuleringarna i nyhetsrapporteringen om det som just nu sker på Medelhavet talar sitt tydliga språk. Hittills i år har över 1 500 människor mist livet i sina försök att nå Europa.
På ett fik intill Fristadstorget i Eskilstuna träffar jag Bashar Zaraa, 27 år. Han har gjort den farliga resan över Medelhavet – och överlevt.
– Jag hade inget val, säger han.
Han är flykting i dubbel bemärkelse, ursprungligen från Palestina. Han bodde med sin familj i Syrien. Tills kriget kom.
– Från början var det ganska lugnt i Damaskus där vi bodde.
Bashar arbetade som advokat samtidigt som han läste en mastersutbildning i juridik. Som studerande var han undantagen från den obligatoriska militärtjänstutbildningen. Men så nådde bomberna även Damaskus. Kriget förändrade allt.
– Jag känner sorg över att ha tvingats lämna mitt liv. Men om jag stannat i Syrien hade jag tvingats till militärtjänstgöring och till att mörda andra människor utan att ens veta varför.
Han fortsätter:
– Jag var engagerad i Röda halvmånen (muslimsk motsvarighet till Röda korset, red.anm.) och har varit med och hjälpt flyktingar från Irak. Så jag kan inte tänka mig att bära vapen. Jag vill hjälpa människor, inte mörda människor.
1 500 dollar fick han betala för ett tillstånd att resa från Syrien. Han övertalade sin mamma att få ta med sig sin då 9-åriga lillebror.
– Hon ville inte att jag skulle ta med honom, men för mig kändes det inte bra att lämna honom.
Den 4 september 2013 landade de båda bröderna på flygplatsen i Kairo, Egypten.
– Där kom jag i kontakt med människor som fungerar som mellanhänder till dem som har båtarna. De sa att de skulle ordna med överresan till Italien.
Redan innan Bashar tog vägen över Medelhavet visste han att det var en farlig väg. Att risken fanns att man inte skulle klara sig.
– Man vet att man kan dö, men om man stannar i ett land där det är krig kan man dö ändå.
Han betalade sammanlagt 3 500 dollar till männen på flygplatsen. Färden gick vidare till Alexandria som ligger närmare kusten.
– Vi blev lovade att vi skulle få resa inom en vecka.
Men det skulle komma att gå längre tid än så. Först den 28 september, efter flera misslyckade försök, satt de på en båt.
– Det var en jätteliten träbåt. Vi var 25 passagerare och det var så trångt att det inte gick att röra sig.
Trots att de nu befann sig på havet var väntan inte över. Exakt vad de väntade på var oklart men kaptenen fördrev tiden med att röka hasch.
– När vi väl skulle ge oss av stod han i fören och navigerade genom att sträcka ut en arm och säga att Gud skulle hjälpa oss rätt.
Målet för den trånga träbåten var en större båt längre ut på havet. Fortfarande befinner de sig på egyptiskt vatten och Bashar var hela tiden orolig att egyptisk polis skulle komma.
– Vi blev tillsagda att vi skulle vänta igen, fler båtar med fler människor var på väg.
Bashar uppskattar att omkring 250 människor fanns ombord till slut.
När det är dags att ge sig av skickar han ett sms till sina föräldrar.
"Be till Gud. Nu ska vi resa."
Även denna gång går resan mot en större båt. Men nu navigeras man med hjälp av GPS och satellittelefoner i stället för av en haschrusig sjökapten. Mitt i natten ser Bashar ljuset från båten som ska ta dem till Italien.
– Men att anlägga vid en båt mitt ute på havet... Hela tiden tänkte jag på vad som skulle hända om man tappade taget. Man skulle krossas mellan båtarna i vågorna.
Ombord finns trälådor där det förvarats fisk. I dessa får passagerarna samsas.
– Jag, min lillebror och en kompis har en kvadratmeter att dela på. Här ska vi både äta och sova.
Nu är de så många som 350 till 400 passagerare. Samtliga från Syrien. Vattnet smakar salt och de har en toalett att dela på. Visst bjuds de på mat, men många väljer att inte äta just för att det finns så dåliga möjligheter till toalettbesök.
– Vi är flera som försöker övertala dem att äta, vi vet ju inte hur lång tid det ska ta innan vi når Italien. Vi blir nästan som syskon, vi flyktingar. Det gäller att ta hand om varandra.
Många av passagerarna blir sjösjuka. Lukten av gammal fisk blandas med lukten av spyor.
Bashar har svårt att sova och resan har nu pågått i flera dagar. När han frågar kaptenen om när de kan tänkas vara framme får han till svar att det styrs av Guds hand.
För att fördriva tiden sätter han sig en kväll med besättningen och tillsammans börjar de sjunga. Snart byts ett tidigare ganska lugnt hav ut mot meterhöga vågor som börjar slå in över båten. Bashar skyndar sig till sin lillebror.
– Vi sitter vid en vägg och vågorna är minst lika höga som båten. Jag är livrädd men försöker hålla mig lugn för att inte oroa min lillebror.
Efter några timmar lugnar havet ner sig igen och de kan andas ut. I sammanlagt tio dygn färdas Bashar och hans bror på Medelhavet innan de slutligen plockas upp av italiensk polis som tar dem till Sevilla. Den 7 oktober når de sitt mål. Italien. Europa.
– Det första jag gjorde när vi kom i land var att ringa till mina föräldrar och berätta av vi klarat oss.
Här i Sverige har Bashar kunnat följa med i rapporteringen från situationen på Medelhavet.
– Jag såg en film på Youtube med en kvinna som befann sig på en av båtarna. Hon skrek "Vi sjunker, vi sjunker, vi sjunker!". Då kom tårarna. Jag tänker ofta på vad som hade kunnat hända med oss.
Han uppskattar att han betalat omkring 100 000 kronor till olika flyktingsmugglare för flykten från Syrien till Sverige.
– Det finns inga andra alternativ. Man är helt i händerna på smugglarna.
Samtidigt skulle han inte tveka att göra om samma resa igen.
– Jag hade verkligen inget val. Det finns inga lagliga vägar in i Europa. Och att stanna i Syrien, bära vapen och döda oskyldiga människor... Jag skulle inte kunna leva med det. Här i Sverige känner jag att jag kan gå vidare med mitt liv, även om jag förlorat allt och måste börja om från början.