Återbesök på Mälarsjukhuset fyra dagar efter förlossningen. Alla värden ser bra ut.
Tre dagar gamla Zevolot vevar mekaniskt med armarna framför sig i luften. Bredvid spjälsängen står Michailov, 6, och Valeria, 8. De tittar storögt ner på sin nya lillebror.
3 640 gram tung och 50 centimeter lång kom Zevolot till världen förra måndagen. Han är Anna Utjuzhnikovas sjätte barn, men först i syskonskaran att födas på flykt från krig. Omständigheter som för inte alls längesedan kändes otänkbara.
Men så kom kriget. Den morgonen klev familjen ur sängen som vanligt. Barnen gjorde sig redo för skolan när grannen kom springandes över gården.
Ryssarna är här!
I samma stund sköts vardagen i spillror.
Nu hälsar vi på i familjens nya lägenhet i Eskilstuna – en funkis-trea med kök – mer än 150 mil hemifrån.
Barnen hjälps åt att duka glasbordet med kaffekoppar innan de pressar ned sig bredvid sin mamma i soffan som egentligen inte rymmer dem alla. Just nu är det här deras soffa och deras vardagsrum. Men mest av allt längtar de hem.
– Det svåraste var att lämna huset. Jag saknar folket och mitt fosterland. Det är Mirjams och ditt fel att jag kommit hit, säger Anna skämtsamt och tittar på Boas Adolphi från frivilligorganisationen Barnens ambassad, som sitter på en stol bredvid och tolkar vårt samtal.
Han och Anna känner varandra sedan 16 år tillbaka genom Boas och hans fru Mirjams långa engagemang för fattiga barn i Ukraina.
När bomberna började falla i februari var Annas familj bland de första som paret Adolphi bestämde sig för att hjälpa till Eskilstuna.
Och förra måndagen fanns Mirjam där vid Annas sida, när värkarna satte igång på riktigt. Anna berättar att en av barnmorskorna sagt att hon aldrig kommer glömma just den här förlossningen – när det första ukrainska barnet föddes på sjukhuset.
– Först var jag rädd för att föda i Sverige. Jag förstår inte språket och visste inte hur det funkar här. Men sedan var allt så fridfullt och trevligt. Och tack vare Mirjam kände jag mig lugn. Hon var där och klappade på mig under hela tiden.
Fyra månader har gått sedan familjen först landsteg i Nynäshamn för att sedan skjutsas till lilla Tumbo utanför stan, där de bodde allihopa inneboende i ett rum. Till en början var Anna konstant på sin vakt. När flygplan korsade himlen tänkte hon att ryssarna kanske hunnit ikapp dem.
Anna på premiärtur med vagnen som skänkts till familjen genom stadens frivilligorganisationer. Anna säger att hon är mycket tacksam över Eskilstunabornas gästvänlighet och generositet.
Systrarna Nadja och Dasha vinkar från balkongen i familjens nya lägenhet – en funkistrea med kök. Ett betydligt större boende än de först hade i Tumbo, då hela familjen trängde ihop sig i ett rum.
Att förklara kriget för barnen har varit svårt, säger Anna. Inte minst under den första tiden i Bobrovytsyua, när de ryska pansarvagnarna stängde vägarna och det inte längre gick att ta sig varken in eller ut ur staden, berättar hon.
– Efter sex på kvällen fick vi inte gå utomhus. Sedan var vi tvungna att släcka ljuset och dra för gardinerna för att undvika bomb- och flyganfall.
– Om man tände ljuset kunde man bli skjuten, flikar 6-årige Michailov in.
Valeria, 8 och Michailov, 6 är nyss hemkomna från ett sommarläger där de simmat och spelat fotboll. Mamma Anna berättar att barnen redan har skaffat sig kompisar genom skolan. För egen del är det svårare. "Jag vill lära mig svenska, men barnen tar mycket tid", säger hon.
Hur var det när ni flydde?
– Först var vi instängda i staden en månad. Sedan fick vi hjälp av frivilliga att fly. Vi gick ut på gärdena. De sköt en del men vi hann undan. De äldsta barnen fick hjälpa till med de yngsta. Vi klarade oss, men det var väldigt tufft, säger Anna.
Vad fick ni med er?
– För att få plats med fler barn fanns inget rum för packning. Vi hade en portfölj, en liten väska och en påse. Det var så bråttom att vi inte hann få med oss alla papper. Vissa andra fick inte ens med sig passet.
Också för många svenskar kom kriget som en chock och många har velat hjälpa till. En stor del av möblerna runt oss, liksom barnens leksaker, kommer från insamlingar som frivilligorganisationer i stan hållit under våren. Anna uttrycker en stor tacksamhet för hjälpen och det varma mottagandet. Samtidigt tänker hon ständigt på hur hon ska kunna återvända.
– Jag följer nyheterna hela tiden. Men nu har barnen fått vänner här och de har börjat skolan, så det finns en struktur för dem. För mig är det svårare. Jag vill lära mig språket men barnen tar mycket tid också, säger hon och trycker sin nyfödda son nära sig.
Varför heter han Zevolot?
– Jag läste om en son till Jaroslav den vise, som styrde Ukraina för länge sedan och som var väldigt modig. Han hette Zevolot. Under hans tid var det fred och jag ville ge det namnet som ett ställningstagande mot kriget.
Zevolot, är sjätte barnet i syskonskaran, men först med att födas på flykt undan krig.
Vad hoppas du mest på just nu?
– Att det ska bli fred i Ukraina, men också i hela världen. Det är så mycket onödigt lidande och dumheter.
När tror du att ni kan återvända?
– Det vet jag inte.