Radiologiska kliniken i Eskilstuna och Katrineholm har i dag medarbetare från Serbien, Burundi, Iran, Irak, Polen, Rumänien, Spanien, Grekland och Turkiet – och Sverige. "Vi har roligt tillsammans, stöttar varann och lär oss av varandra", säger Gheorge, Laura, Dilek, Nazaire, Nazanin och Milos. Men vägen till svensk läkar- eller sjuksköterskelegitimation är lång och snårig, och svenskan ett knepigt språk. Det var inget enkelt val de tog när de lämnade hemlandet.
Språket. Det är den allra tuffaste barriären i den långa process som följer när man som utlandsrekryterad sjukvårdspersonal kommer till Sverige.
Den saken är alla kollegorna runt bordet på radiologiska avdelningen på Mälarsjukhuset eniga om, oavsett om de kommit hit från Iran, Burundi, Serbien, Turkiet eller Rumänien. Och oavsett att de alla hann studera svenska i hemländerna innan flyttlasset gick. Svenska är ett komplicerat språk i allmänhet och ska man dessutom behärska det till fullo i ett krävande yrke med många fackuttryck, då blir det ännu svårare.
Och oavsett om de lämnat krigstillstånd och fattigdom, eller valt att flytta hit på grund av arbetsbrist i hemlandet är de lika eniga; radiologi är ett väldigt häftigt ämne de varmt rekommenderar unga människor att utbilda sig i.
– Det är verkligen high tech. Vi kanske jobbar lite mindre patientnära jämfört med andra avdelningar, har inga inneliggande patienter och hanterar inte mediciner. Det kan vara lite lugnare, inte samma höga puls här, säger Fereshtes Mansouri, röntgensjuksköterska från Iran.
Dilek Karatas, specialistläkare från Turkiet, håller med.
– Det kan vara lite lägre arbetsbelastning också för mig som radiolog och det är ett väldigt roligt yrke, med samarbeten mellan sjukhusavdelningarna.Men om det var värt all möda, utbildning och väntan på att få svenskt leg? Det är 50-50 för mig. Språket är ju en sån väldigt viktig del i jobbet, det är tufft.
Nazaire Baranyizigiye förstår hur hon känner. När han valde bort sitt hemland Burundi för ett säkert land utan fattigdom var det förmodligen för livet. För honom tog det fem år att få sin svenska yrkeslegitimation. Han tror inte han flyttar tillbaka, även om Burundi har brist på röntgensjuksköterskor.
– Att jobba i den svenska sjukvården där patientsäkerheten är prio ett känns väldigt bra. Men det är inte lätt, det är oändligt många kompletterande papper som ska skickas in till socialstyrelsen. Och språkkunskaperna går så långsamt framåt. Då blir det lite svårt att jobba här...
Flera av de andra immigrerande kollegorna lägger till också att det är fint att arbeta i en organisation där man jobbar gemensamt och umgås över yrkeskategorierna.
– Det är det viktigaste, att man inte är ensam. Vi har allihop fått jättefin hjälp med att komma in på arbetsplatsen och i svenska samhället av våra kollegor. Och patienter. I gengäld behöver avdelningen ingen tolk. De har oss personal, skrattar de.
Och sen har de bästa cheferna, konstaterar kollegorna. Vårdenhetschef Helen Utsi, som går i pension i vår efter kommer att bli väldigt saknad.
– Hon är unik, och har hjälpt oss så mycket.
Efter 46 år i regionen och 38 på radiologen går vårdenhetschef Helen Utsi i pension i maj. "Det känns bra, jag vill ha friheten. Men, det blir verkligen jättetufft att lämna alla kamrater."
Helena Utsi och klinikens tf verksamhetschef Marie Denander är snabba med att skicka tillbaka kärlek och beröm till personalen. För hur hårt och ambitiöst de jobbat för att få sina svenska legitimationer. Trots långa, snåriga processer.
– Det är stor skillnad på vilken väg de behöver gå om de gått sin yrkesutbildning inom eller utanför EU. Men oavsett är de väldigt välutbildade i sina hemländer.
Region Sörmland i allmänhet och radiologen i synnerhet har hunnit få mycket god erfarenhet av utlandsrekrytering – en nödvändighet för att kunna möta framtidens kompetensförsörjning inom hälso- och sjukvården. De räknar in 16 anställningar sen 2020, och fyra nya är på väg.
– Vi vågade innan andra regioner och sjukhus gjorde det, har vi en känsla av. Redan 2018 var vi igång med en långsiktig planering, och 2020 kom de första. Vi har haft nytta av våra rekryteringar hela vägen. Redan på länk har de kunnat prata svenska med oss. Vissa har tagit de första kontakterna på engelska, men två månader av intensivstudier senare har de varit svensktalande och kommit hit på praktik under utbildningen.
Flera av anställningarna har kommit till efter tips från nyanlända kollegor med högutbildade vänner kvar i hemlandet. Bästa sättet säger cheferna, är när Mälarsjukhusets goda rykte som arbetsgivare förs från mun till mun.
I Sverige är det sedan flera år stor brist på både radiologer; röntgenläkare, och röntgensjuksköterskor. I flera andra länder är det tvärtom. Yrket har hög status.
– I Rumänien är det jättepopulärt att utbilda sig till röntgensjuksköterska, berättar Gheorge-Corneliu Gîtan och Laura Potcuvaro.
Även i Sverige är det en egen direktutbildning. Helen Utsi, hennes motsvarighet på Kullbergska; Ingela Brithén Egestål, och Marie Denander förundras över att inte fler söker sig till den treåriga utbildningen. Förmodligen råder det brist på kunskap om vad man egentligen gör på radiologen – mer än röntgar brutna armar och ben, tror de.
– Vi är fortfarande underbemannade. Speciellt i Katrineholm där vi saknar sju röntgensjuksköterskor.
De har i stort sett inga ansökningar på sina jobbannonser, men skulle önska att unga redan i högstadiet fick lära sig mer om yrket. Att denna högteknologiska värld verkligen är annat än bara omvårdnad av patienter.
En tuff process och lång utbildningsresa senare har sjuksköterskorna Fereshtes, Milos och Nazaire samt läkaren Dilek (mitten) sina svenska legitimationer och tjänster på Mälarsjukhusets radiolog. "Om det var värt det? Det har varit, och är tufft. Inte minst på grund av språket. Men vi har fått jättefin hjälp av övriga kollegor och våra fantastiska chefer."
Radiologen på Mälarsjukhuset är en av sjukhusets största mottagningar med cirka 100 000 undersökningar per år. Totalt arbetar här runt 110 personer, som utför konventionell röntgen, datortomografi-, magnetkamera- och ultraljudsundersökningar. Avdelningen har även länsansvar för mammografi och röntgenundersökning för att ta reda på om det finns förändringar eller sjukdomar i blodkärlen.
– Radiologi är dessutom en verksamhet som slukar personal. Den utvecklas hela tiden, numera behandlar vi också, och dessutom har vi ju akutverksamhet 24/7. Regionerna behöver hjälpas åt med att ta tillvara på kompetens från andra länder. Vi hör ofta att många inte riktigt vet hur man gör. Sörmland, med egen enhet för rekrytering och arbetsmarknad, går i bräschen. Och ordet sprider sig.
Det är klart, säger Marie Denander, att vägen framåt inte varit enkel. Lärandeprocessen har ibland varit svår och regelverk har ändrats längs vägen. Det tär på tid, engagemang och ork att de nyanlända exempelvis behöver ett bankkonto för att få lön – och svenskt leg för att få ett bankkonto. Även om det är positivt att den svenska processen för utlandsrekrytering är noggrann.
– Det kostar också på för övriga medarbetare att ha studenter hela tiden. Både regionen och övriga anställda ska ha stort tack för allt stöd som möjliggjort att vi i dag har vår mångfaldspersonal.