Frostiga löv och kvistar frasar och krasar under mina kängor. Jag följer en stig som leder genom en makalös sörmländsk natur och jag fyller lungorna med frisk väldoftande luft. Till höger ligger en liten bortglömd sjö, solen reflekteras i isen och trots att solen ligger lågt så känner jag hur strålarna vill mig väl.
En blöt nos kollar om jag har något gott i handen. Ska vi fika frågar jag Freja och tar upp en godis ur fickan.
I solskenet kokar jag kaffe över en sprakande liten brasa. Livet är helt magiskt. Tänk om alla fick uppleva det här, då kanske det inte skulle finnas några krig, tänker jag lite banalt. Men så enkelt är det kanske inte, eller?
Sådana här stunder är svåra att toppa i min värld.
Skulle i så fall vara att min dotter Linnea kommer hem över Jul, det blir toppen.