Fyra ungdomar skadades vid knivdramat den 1 juni i Munktellstaden i Eskilstuna. Två så allvarligt att de behövde opereras.
Vid lunchtid den 1 juni satt Heidi Jortikka i bilen utanför Munktellbadet och väntade på sin 15-åriga dotter. Det var många ungdomar som rörde sig på området.
– Det stod ett killgäng där, och så kom det ett till. Men det var inget jag tänkte mer på då, säger hon.
– Det var först när min dotter kom och hoppade in i bilen och vi skulle köra iväg som de började slåss. Och det var så brutalt. Jag tänkte att det här inte bara var något litet tjafs, säger Heidi Jortikka.
Hon började tuta på killarna för att få dem att haja till och sluta bråka, men när det inte hjälpte hoppade hon ur bilen och började skrika på hopen som slogs. Hon var på väg fram mot dem men blev hejdad av sin dotter.
– Hon skrek att "de tar fram knivar". Då började det ena gänget hugga på den här skolklassen som var där. Jag skrek rakt ut, minns Heidi Jortikka.
Från bilen kunde mor och dotter se hur en av pojkarna hade huggits i magen. Han låg nu på marken, men fick ändå motta både hugg och sparkar från flera andra killar.
– Jag tappade det och tänkte nej, för i helvete. De kommer ju att ha ihjäl honom, säger Heidi Jortikka.
Återigen tryckte hon ner signalhornet, men den här gången fortsatte hon att tuta samtidigt som hon sakta körde mot hopen.
Knepet fick massan att skingra sig och bråket att upphöra. Detta enligt henne själv och ett vittne, som hyllat hennes insats.
Heidi ger intryck av att ha haft en stark sinnesnärvaro under händelsen, något hon själv reflekterat över i efterhand.
– Jag är faktiskt stolt och imponerad över mig själv. Jag har tänkt på det efteråt, att hur kunde jag tänka så klart? Det var ju ändå en väldigt stressad situation.
Samtidigt säger hon att hon undrade varför ingen annan ingrep.
– Jag såg att folk tittade men det var ingen som gjorde någonting. Jag kunde inte förstå det.
Tvekade du inte själv om att ge dig in i situationen?
– Nej, jag tvekade aldrig. Det var för mig en självklarhet att agera, säger Heidi Jortikka, och fortsätter:
– Jag ser mig verkligen inte som en hjälte utan agerade precis som jag tycker andra borde göra. Vi vuxna behöver hjälpas åt, speciellt när det handlar om barn.
När de inblandade flydde från platsen låg tre knivskurna pojkar i 15-årsåldern kvar.
– Jag skrek att vi behövde att minst tre ambulanser, så att de inte bara skickar en. För det var åtminstone tre som behövde komma till sjukhuset snabbt.
Tillsammans med sin dotter och andra på platsen skyndade hon till för att undsätta offren. Hon hittade en filt i bilen och dottern hade en handduk som de använde för att stoppa blödningen på en av pojkarna.
Det var då paniken kom krypande. Hon kände sig otillräcklig.
– Det var hemskt. Liksom, vem av de här ska jag försöka rädda?
Är du säker på att det var du som fick dem att sluta bråka? Vad tror du hade hänt annars?
– Jag fick ju stopp på det, absolut. Annars vet jag inte vad som hade hänt. De höll ju på att hugga för fullt. Och sparkade flera personer på en kille som de redan huggit ner. Det är så brutalt. Han var ju redan jätteskadad.
Hur många tror du att det var som slogs?
– Jag läste att det var någon som sa att det var kanske 20 på varje sidan. Men jag tycker inte det var så många. Kanske var de tio i varje gäng.
Efter tumultet berättade Heidi Jortikka för polisen på plats vad hon hade varit med om och vad hon sett. Men därefter har hon inte blivit kontaktad av myndigheten, något som förvånar henne.
– Jag lämnade ändå mina uppgifter. Och jag var ju den första på plats och såg precis allting. Men de har inte ens ringt mig. Det är lite konstigt. Supermärkligt faktiskt, säger Heidi Jortikka.
Tidningen frågar förundersökningsledaren, åklagare Maria Lindstedt Estberg, om vad som hänt med Heidi Jortikkas uppgifter. Men hon känner inte till vittnesmålet alls.
– Det där låter ju som någon som vi skulle vilja prata med, säger hon.
Kammaråklagare Maria Estberg Lindstedt säger att hon inte känner till Heidi Jortikkas vittnesmål.
Nu har det gått drygt två veckor sedan händelsen, och Heidi Jortikka säger att hon i alla fall kunnat bearbeta en del av alla minnen med hjälp av vänner familj och arbetskamrater. Men det har stundtals varit riktigt jobbigt, säger hon.
– Första tiden hade jag mycket mardrömmar sov bara två, tre timmar på nätterna. Jag vaknade av att jag grät och såg de här skadade pojkarna framför mig. Jag var så ledsen bara att det ser ut så här i samhället.
Det är framförallt en bild som hon har svårt att få bort ur minnet. På en av de skadade pojkarna som ligger ner.
– Tårarna rann på honom. Han frågade mig om jag kunde ringa hans mamma och pappa, och då kände jag verkligen att det här är ett barn. Det gjorde jätteont i mig och har gjort det efteråt också. Jag ser det framför mig jätteofta och det är så hemskt, säger Heidi Jortikka och har själv svårt att hålla tillbaka tårarna.
Har du fått reda på vem den här killen var?
– Nej. Men jag var lite inne på att åka till sjukhuset och ta kontakt, både för min egen bearbetning och för att prata med dem.
Vad ville du säga?
– Att oavsett vad anledningen är till att ni ligger här, vad än bråket handlade om. Tänk till. Inga andra onödiga tjafs eller bråk. Sök inte hämnd. Nu har ni fått en andra chans i livet.
– Jag tycker att det är jätteskönt att de här killarna har klarat sig. Annars tror jag att jag hade haft dåligt samvete. Jag hade tänkt att jag hade kunnat göra något tidigare eller mer för att rädda dem. Jag tänker ju på dem och hur de mår ibland.
Tidningen har sökt polisen om vad som hänt med Heidi Jortikkas vittnesmål, som ber att få återkomma i ärendet.
MISSA INTE: I tidningens nya podd EK-Krim, som har premiär i dag, kan du höra Heidi Jortikka berätta om sin upplevelse.