"Jag har pratat med barnen om hur länge jag jobbat här, det blir rätt konstiga perspektiv", skrattar Helena Tervanotko som går i pension från Nålmakarens förskola efter nästan 40 år. Fyraåringarna Nilarose och Joyline kommer att sakna fröken Helena, och hoppas hon hälsar på ofta.
Året var 1983 och Nålmakarens förskola öppnade sina dörrar för förväntansfulla barn och föräldrar för första gången.
En av dem som välkomnade familjerna till den nya förskolan var barnskötare Helena Tervanotko. Nu går hon i pension vid 65, efter att ha jobbat kvar på Nålmakaren i alla år och hunnit ta hand om barn till tidigare förskolebarn.
– Åh, så bra jag trivts i alla år, och så mycket kul vi haft.
Helena visar gamla bilder på hur det såg ut utanför Nålmakaren den första tiden. Personalen och barnen hjälps åt att rensa ogräs i slänten där gräsmatta ska rullas ut. Det blev ett av många spännande, gemensamma projekt.
– Vi var ofta på utflykter förr, kunde vara ute hela dagarna med matsäck. Det görs inte på samma sätt längre, även om vi ibland åkt till Parken Zoo eller gått till Årbyskogen.
Branschen har genomsyrats av nytänkande i många år, konstaterar hon. Lokalerna har ändrats mot en mer lärande verksamhet, och ökad dokumentering och digitalisering har gjort sitt till för utvecklingen.
– Jag har hunnit jobba med nya arbetssätt och med många pedagoger. De yngre kollegorna kommer med många nya tankar, det är jättebra. Förr bestod förskolan av två avdelningar, med stänga dörrar emellan. Nu har vi mer samarbete, barnen är indelade i grupper men i en enda avdelning med olika stationer för spel, läsning, byggaktiviteter. Och i dag har vi många språk och kulturer representerade, barnen lär sig tidigt om normer och allas lika värde. Själv brukar jag låta barnen ta del av mina rötter och de tycker det låter så kul när jag säger saker på finska.
I många år hade förskolan också mycket roligt ihop med de gamla på Nålmakarens seniorboende vägg i vägg.
– Vi hade bland annat gympa och fester tillsammans, och de äldre kom in och läste för barnen. Tyvärr avtog de gemensamma aktiviteterna med åren.
För Helena har det varit jätteviktigt att alltid ta sig tid att observera och se alla barn, lyssna på tankar och kommentarer.
Helena Tervanotko bor inte så långt från Nålmakarens förskola och lovar att titta in och hälsa på ibland.
– Barn märker när du är intresserad och bryr dig, då får du deras förtroende och det värmer i hjärtat. Det här är ju ett serviceyrke, det kräver att du är lyhörd. Föräldrarna uppskattar att få höra vad barnen sagt, vad de gjort och vem de lekt med.
De senaste åren har kommit att domineras av den skada Helena ådrog sig en vinterdag 2013 när hon lekte i snön med barnen – och ramlade illa i en grop. Hon har haft problem med ena benet och höften sedan dess och fick så småningom gå ner i arbetstid. I augusti i år fick hon en ny höftkula så pensioneringen inleds på kryckor. Annars hade Helena fortsatt jobba ett tag till.
– Nu ser jag fram emot att bli smärtfri och rörlig, så jag kan njuta av promenader och cykelturer igen. Och umgås mer med mina två flickor och de fyra barnbarnen. Det är tur att lille treåringen finns!
Förskolans rektor Helena Jerleskog är tacksam över att ha haft en medarbetare med så mycket erfarenhet.
– Det är ju inte så vanligt att kunna vara kvar i yrket till pensionen eftersom man bör kunna sitta ner med barnen, vilket inte alltid är så lätt som äldre. Det blir tomt efter Helena.
Pensionären har ett favoritminne som kommer tillbaka nu när det är dags att gå hem för gott.
– Vi var ute i sandlådan. En liten flicka tittade på mig och sa: "Men Helena, har du ingenting att göra? Gå in och ta lite rast." "Jaså", svarade jag, "hur länge då?" "Så länge du vill!" log flickan.