"Jag har aldrig sett så mycket polisbilar. Det gick inte ens att räkna dem", säger Helen Wallin.
Minst elva personer sköts till döds. Flera är skadade.
Det är den värsta masskjutningen i svensk historia. Datumet är den 4 februari 2025. Platsen: Campus Risberska i Örebro.
Eskilstunabon Helen Wallin stod utanför skolan. En bit bort, bakom en dunge. Hon är ambulanssjuksköterska och väntade på att få hjälpa till.
– Jag har aldrig sett så mycket polisbilar. Det gick inte ens att räkna dem, säger Helen Wallin.
Hon sitter hemma i sin beigea soffa. Över 24 timmar har gått sedan Helen Wallin larmades till Örebro.
Dagen hade redan varit hektisk. Många prio 1-larm. Det fanns ingen tid för att kolla nyhetssajter. Lunchen hade hon och kollegan nyligen ätit upp. Precis då var det dags igen. Men den här gången på en adress långt utanför Eskilstunas kommungränser. Med beskrivningen: sjukvårdsinsatser.
Att det handlade om en skolskjutning visste de inte då. Det fanns två tankar i Helen Wallins huvud. Antingen är de felutlarmade eller så har det hänt något väldigt stort.
På väg till Örebro kommer informationen. Flera personer har skadats. Men än var de ovetandes om att några har mördats.
– Då blev man ännu mer på tå. Vi visste fortfarande inte om det var barn eller vuxna. Man tänker oftast när man hör att det varit en skolskjutning att det handlar om barn.
De har tränats för det här. Men aldrig behövt agera i ett skarpt läge.
– Det är första gången det är en skolskjutning. Man blir chockad själv. Vad är det vi kommer se?
När larmet kom hade de 90 sekunder på sig att kvittera och helst redan rullat 75 meter. Det var inte förrän efter det som informationen om att det var en skolskjutning kom.
Helen Wallin jobbar vanligtvis i Eskilstuna, men kallades till Örebro för att hjälpa till vid behov efter masskjutningen.
Att hantera en skottlossning är en sak. Att hantera en skolmassaker något helt annat. Men att kunna hjälpa skadade människor kan de.
Den här gången behövdes det inte. Helen Wallin och kollegan var bland de sista ambulanssjuksköterskorna på plats. De döda och skadade togs om hand av deras kollegor från andra ambulansstationer.
Från platsen, en bit bort från skolan, de skulle vänta vid såg de hur helikoptrar åkte upp och ner. Det blinkade blått överallt.
– Vi såg folk komma utan jackor och förstod att de kom från skolan. De var ledsna, grät och kramades.
Vad tänker du om allt det här?
– Det är jättesorgligt. Ofattbart.
Adrenalinpåslaget släppte på vägen hem. Samtalen handlade om vad de precis behövt se och hur de mår. Helen Wallin är glad över att hon aldrig behövde gå in i skolan.
På onsdagskvällen är arbetskläderna på igen. Den här natten är Helen Wallin redo för att hjälpa fler människor.
Minst elva personer mördades i skolmassakern.