"Jag har haft förnamnen på fyra av mina syskon i ungefär 30 år men jag har inte riktigt vetat hur jag ska börja leta", säger Stefan Wahlberg.
Stefan Wahlberg tar emot oss och börjar med att säga att det "varit en riktigt omtumlande vecka".
I vardagsrummet står fikat uppdukat.
Två av fem hans syskon – Roger Ravnborg och Cecilia Lundberg, är på besök. För en vecka sedan hade de aldrig träffats.
För att förstå historien bakom måste vi backa bandet 57 år.
Då föds nämligen Stefan på Kullbergska sjukhuset i Katrineholm. Redan innan födseln stod det klart att han skulle adopteras bort. Hans mamma, som var 17 år, hade redan en dotter – och fick inte behålla barnet.
– Mitt första halvår är jag uppvuxen på Kullbergska tills jag kom till min adoptivfamilj här i Eskilstuna.
Han växte upp med sin mamma och pappa i Myrtorp. När han var i tolvårsåldern fick han reda på att han var adopterad – men lade då ingen större vikt vid det.
Men när han på 90-talet själv skulle bli pappa valde han att söka kontakt med sin biologiska mamma och besökte henne hemma i Vadsbro i Flens kommun. Men någon vidare kontakt än så fick de aldrig till och mamman valde att aldrig berätta om mötet för de övriga syskonen.
– I över 30 år har jag vetat om att jag har syskon men de har inte vetat om mig, säger han.
Så här i efterhand tycker han att det var tråkigt att han aldrig fick chans att lära känna sina syskon då – men förstår samtidigt att mamman gjorde det för att inte riva upp familjen och på så sätt ville skydda sina barn.
Han beskriver sin barndom som bra, men kände att det var något som saknades.
– Jag har haft det bra. Men jag var det enda barnet och var alltid lite avundsjuk på mina kompisar som hade syskon. Jag har aldrig haft någon lillebror att retas med eller slå på, säger han och skrattar.
– Men nu har du det, säger Roger Ravnborg.
Det var först 2022 när syskonen från Vadsbro var på begravningsbyrån efter mammans bortgång som den bortadopterade brodern blev ett faktum för syskonskaran – för alla utom en.
– När det var dags hämta släktutredningen. Då skojade jag med mina syskon: "Aha, det är nu det visar sig att vi har något okänt syskon" och då sa ett syskon som det var, säger Roger.
Han berättar att mamman i förtroende berättat om Stefan för ett av syskonen.
Nu, efter två år med vetskapen om brodern, valde syskonskaran att efterlysa honom i en av Eskilstunas största Facebook-grupper.
– För vi visste att han åtminstone hade bott här under 90-talet när han kontaktade mamma.
Rogers fru hjälpte till med att posta ett inlägg där de skrev några rader om vad de visste om brodern – men de ville ändå vara lite kryptiska för att det verkligen skulle vara rätt person som nappade.
– Vi tänkte att vi åtminstone skulle kunna hitta någon som kände någon, som kände någon.
"Det är så skönt att veta att Stefan har haft en bra uppväxt för vi andra syskon har haft det", säger Roger Ravnborg.
Samma lördagskväll som inlägget postades scrollade Stefans sambo Lotta på sin telefon – och scrollade snabbt tillbaka.
– Jag tänkte att det var någonting med det där. Jag känner ju till Stefans historia och bad honom titta på inlägget.
Hon skrev ett svar och taggade honom i kommentarsfältet.
En stund efter ringde det i Stefans telefon.
Det var Roger som ville ställa några kontrollfrågor. Han frågade i vilken kommun och ort mamman hade bott på och ytterligare detaljer. Efter en kort stund stod det klart – de hade hittat sin bror.
– Vi pratade i över en timme i telefon och det kändes som vi känt varandra hela livet – det har vi absolut inte.
Sedan bestämde de sig för att ses redan dagen efter.
– Han är lik en av våra bröder.
Det kom fram att syskonen har gemensamma bekanta och att en av Rogers döttrar haft Stefan som lärare under en yrkesutbildning.
– Det märkligaste av allt är att vi i princip har gått bredvid varandra utan att ha haft en aning om det.
När tidningen träffar syskonen har det gått en vecka sedan deras första möte och de har pratat i telefon flera gånger den här veckan.
– Vi känner inte varandra men på något sjukt sätt känns det ändå som att vi gör det, säger systern Cecilia Lundberg.
Stefan vill vara tydlig med att han inte är arg över att mamman och syskonet valde att hålla honom hemlig.
– Det är no hard feelnings från min sida, de hade sina skäl.
Cecilia tror att mamman trots allt är glad över att syskonen nu har hittat varandra.
– Jag tror att hon sitter där uppe någonstans och är rätt nöjd över hur allt blev till slut för hon var en väldigt välkomnade person.
Nu försöker syskonen få till en träff alla fem – men det är inte det lättaste då alla inte bor kvar i Sörmland.
Stefan är glad över att äntligen ha fått kontakt med sin ursprungsfamilj.
– Det här är mitt livs största solskenshistoria.