Hjältarna för dagen. Sirpa Niva, Johan Hermansson, Gert Berglund och Joakim Thörn från Tuna Trafik och Johan Grandell, Sméexpress, gladdes över att kunna bistå en medmänniska och ge en hjälpande hand.
Det var i början av mars som tidningen uppmärksammade situationen Eskilstunakvinnan Birgitta och hennes 100-åriga mamma hamnat i. Efter att ha hjälpt sin mamma dagligen sedan pappan dog för sju år sedan orkade ingen av dem längre med situationen. Och de gladdes åt att kommunen erbjudit 100-åriga Maja en plats på kommunalt äldreboende.
Problemet var bara att eftersom Maja inte längre klarar att gå själv, lider av värk och är nästan blind behövde hon hjälp med att ta sig nedför trapporna från sin lägenhet. Men sjukresa kunde inte bli aktuellt och någon enda enkel resa med färdtjänst fick inte Birgitta beställa.
Efter artikeln i Eskilstuna-Kuriren hörde mängder av människor av sig. Birgitta var tagen över all vänlighet och hjälpsamhet, och till slut utkristalliserade sig den perfekta lösningen.
Gert Berglund, mångårig busschaufför på Tuna trafik, uppmärksammades på den 100-åriga kvinnans situation av sin sambo.
– Vi drog direkt paralleller till svärmors öde i Stockholm. Hon hamnade också i ett moment 22, och dog blind för att hon inte fick färdtjänst till sin ögonoperation. Jag ringde chefen och sa att det här fixar vi. Lite payback ska äldre damer ha, som slitit för samhället hela sitt liv. Och så fick vi något roligt och positivt att engagera oss i, mitt i allt elände.
Chefen Johan Hermansson behövde lika kort tid på sig att bestämma sig. "Vi kör!" Och så ringde de gode vännen Johan Grandell på Sméexpress. Kunde inte han åta sig att flytta 100-åringens tillhörigheter som skulle med till nya boendet?
– Självklart ville och kunde jag det. Kan man på ett så enkelt sätt göra en vettig insats för en medmänniska finns inget att tveka om, säger Johan Grandell.
Och på torsdagsförmiddagen smällde det. Personal från Sméexpress hade redan dagen innan kört över kartonger och de få möblerna Maja får plats med till den nya lägenheten.
Från Tuna trafik var ytterligare två mångåriga medarbetare med; Joakim Thörn med lång erfarenhet av att tryggt bistå äldre och rörelsehindrade resenärer, samt Sirpa Niva, van att lugna ängsliga kunder under resor.
Birgitta mötte upp gänget utanför porten och kunde knappt tro sina ögon när den fullstora rullstolsanpassade bussen parkerade på gatan.
– Jag hade varit överlycklig bara om de hjälpt mamma ner till gatan, sen hade jag väl fixat det på nåt sätt. Finns det så här fina hjältar?
Hennes mamma hade varit lite orolig inför flytten. Hon skulle ju lämna sitt trygga hem sedan drygt 40 år. Men allt går så lugnt till att Majas ögon lyser i kapp med solen när hon rullas nerför trappan, över gården och upp på rampen som tar henne upp i bussen.
"Tack för oss!" Jocke, Johan och Sirpa tar adjö av Maja, som kanske inte helt och fullt är med på hur det gått till, men som nu kan rulla in till sitt nya hem, inte alls långt från dotterns.
Och lika smidigt befinner hon sig snart utanför porten till sitt nya hem.
– Nu är du framme, mamma! Birgitta klappar på sin mor, byter några ord med personalen och vänder sig rörd mot gänget som står kvar på gården medan Maja rullas in genom glasdörrarna.
– Hur ska jag nånsin kunna tacka er allihop för vad ni gjort för oss? Tårta kanske ni inte äter?
Gert och Johan klappar sig på magen, och undrar leende om det ser ut som att de bantar, innan de vänder tillbaka till respektive fordon.
"Tack alla som ställt upp på alla sätt och vis, och erbjudit sig att hjälpa oss" hälsar dottern Birgitta, och önskar att hon kunde krama om sina hjältar Gert, Sirpa, Johan och Jocke från Tuna Trafik.
– Hundraåringen som tog bussen och försvann. En bra rubrik på en bra dag, konstaterar de.
Maja och Birgitta heter egentligen något annat. Och rullstolen får de fortsätta låna av Tuna trafik tills de fått en egen.