Kristina Vakkala skrattar ändå och är glad när vi träffas inför hennes 60-årsdag på söndag, påskdagen. För livet går vidare. Först kollar vi alla härliga foton på väggen i vardagsrummet som hon själv plåtat. Foto är ett stort intresse. Det är även att sjunga i kör, trädgårdsarbeta, umgås med familj och vänner och mycket, mycket mer.
Hundar till exempel. Hon har varit hunduppfödare i massor av år. Men inte längre. Nu finns bara en jycke kvar i huset, Lollin, en bullmastiff.
Beskriv dig själv med tre ord!
– Engagerad – även om min man Kari lite skämtsamt säger att jag är hetsig.
– Jag är glad – humor är jätteviktigt i mitt liv – och så tycker jag mycket är roligt.
Ja, Kristina verkar minst sagt levnadsglad. Det är känslan jag får efter halvannan eftermiddagstimme vid köksbordet tillsammans med henne. Hon är visserligen nyopererad, men bekymrar sig inte så mycket för det utan pratar om hur intressant det varit att se sjukvården från en annan synvinkel, som patient. Hon är också stolt och glad för att ha fått nytt jobb.
– Det känns lite häftigt i min ålder. Inspirerande och roligt. Men det jobb jag fått nu, på Medhelp, sjukvårdens larmcentral, hade jag aldrig klarat som nyutexaminerad sjuksköterska. Nu har jag nära 40 års arbetslivserfarenhet som merit.
Av de 40 åren har många varit riktigt, riktigt bra. Kristina har alltid trivts som sjuksköterska.
– I början när barnen var små jobbade jag mycket natt. Det var bra då. Men efter 30 år sa kroppen ifrån. Ständig natt är inte bra för hälsan. Jag hade ofta migrän, var ständigt trött, sov inte så mycket som jag borde och vikten ökade. Jag vägde så sent som för två år sedan närmare 100 kilo, men har på senare tid lyckats bli av med 25 kilo. Nu mår jag mycket bättre.
Stress i jobbet?
– Ja, jag var sjukskriven för utmattningssymtom någon gång kring år 2000 när all stress var som värst.
Vad är det egentligen som händer med dagens sjukvård?
– Ja, du, om jag kunde svara på det. Men det kan jag inte, fast jag jobbat inom den så länge. Det är många faktorer och de kommer smygande, successivt, till slut vet man inte vad det är som hänt.
– Men en sak är klar. När jag började på akuten bodde det inte lika mycket människor i Eskilstuna som det gör i dag. Sjukvården har däremot inte byggts ut i den takt befolkningen ökat. Sen kommer många fler till akuten nuförtiden, tidigare var det endast de mest akut sjuka och olycksfall. Fler togs tidigare om hand på våra vårdcentraler är känslan.
Kristina Vakkala minns att när hon började på akuten var man i princip klar med alla patienter som kommit in under kvällen framåt 23-tiden. Sen kom det bara "ströpatienter" under efternatten. I dag är det full fart näst intill hela dygnet. Antalet läkare och personal räcker inte till.
Ett hårdare samhälle med ökande krav, läkarbrist, alla besparingspaket/neddragna vårdplatser, omorganisationer och alla nya, tyngre arbetsuppgifter, tror Kristina Vakkala också är en orsak till sjukvårdens bekymmer av i dag. Och de låga lönerna med usel löneutveckling.
Du ville inte vara kvar?
– Nej, jag kände att jag inte orkade längre. Det har varit en nedåtgående spiral i kanske tio år nu, jag har påtalat många brister för våra chefer, jag har skrivit arga insändare, men ingenting hjälper . . . Många springer ihjäl sig på flera avdelningar på Mälarsjukhuset, många anställda gråter. Det är inte vettigt. Men så är det!
– Som sjuksköterska är man ju också som person att man drivs av att ta hand om andra människor. Men när man känner att det inte längre går på ett tillfredställande sätt, ja, då går det inte att vara kvar.
– Det blir för mycket tredje part – patienten – som blir lidande.
Hur känns det att fylla 60?
– Bra. Men hade jag en 20-årings kropp skulle det kännas ännu bättre.