– Du blev ledsen när jag berättade, eller hur Aurelius?
Tioåringens ögon tåras.
– Ja, jag trodde ju först att du skulle åka till Syrien! Jag tänkte att du kommer att dö!
Det har gått en och en halv vecka sedan fyrabarnsmamman Angelica Jularbo bestämde sig. Nu har hon sagt upp sig från sitt jobb och pratat ihop sig med barnens far. På söndag åker hon och hon räknar med att vara borta i fyra veckor.
– Jag vill verkligen hjälpa. Redan när jag pluggade till sjuksköterska så visste jag att jag ville ut och jobba i fält, i kris och katastrofer.
Men med fyra barn har det inte varit aktuellt. Nu är yngsta barnet åtta år och Angelica Jularbo kände att tiden var inne. Samtidigt hade hon inte räknat med att hennes fältarbete skulle ske på ett ställe som är mest känt som semesterort.
– Det känns lite konstigt att det blev Grekland och Rhodos. Det är ju ingen plats man i vanliga fall förknippar med katastrofer.
I hemmet har väskorna redan börjat staplats på hög. Var och en ska nu fyllas med innehåll utifrån om det är en man, kvinna eller ett barn som ska få väskan. Rhodos är nämligen ingen slutdestination.
– Flyktingarna får väskorna med sig på sin fortsatta flykt. Ofta har de tappat det lilla de hade under resan över Medelhavet.
På listan över vad som ska finnas i barnens väskor syns mer än förbrukningsartiklar. Överst på listan står "1 soft toy". Ett mjukisdjur.
Yngsta sonen Amileon, åtta år, kommer in i köket där vi sitter.
– Han har själv tagit initiativ till att samla in gosedjur i sin klass. Det var helt hans eget påhitt och jag visste ingenting förrän hans fröken ringde, berättar Angelica Jularbo.
Väskinsamlingen är en del i ett lokalt hjälparbete som bedrivs av organisationen Helping hands of Rhodes. Det är också den organisationen som Angelica Jularbo ska åka ner och engagera sig i.
– Organisationen behöver all hjälp de kan få. De där nere kan inte göra allt själva.
Fokus ligger på att hjälpa flyktingarna med vad de behöver just där och då. Vatten, sanitetsprodukter, kläder och transport exempelvis. Angelica Jularbo kommer även att bistå i det flyktingläger som finns.
– Det ska finnas fem läkare där, men det finns inte en enda. Som sjukvårdspersonal kommer jag att göra det som krävs. Men mycket kommer handla om att organisera och styra upp. Och hjälpa människor rätt.
Angelica Jularbo har fått berättat av personal på plats att situationen på Rhodos inte är lika allvarlig som på exempelvis Lesbos och Kos.
– Lugnare dagar kommer det bli så att vi åker till andra platser för att hjälpa till där.
Tioåriga Aurelius avbryter oss:
– Mamma, minns du den där hemska bilden på pojken som spolades i land? Han som låg på stranden med ansiktet ner i sanden?
– Ja. Det var en hemsk bild. Men det vi ser på tv är bara en liten del. Vissa bilder är alldeles för hemska för att visa, svarar Angelica Jularbo.
Hur tror du att den här resan kommer påverka dig?
– Jag skulle bli väldigt besviken om det inte påverkade mig. Jag hoppas att jag kommer att uppskatta och vara ännu mer tacksam över vad jag har. Och att jag kommer tillbaka som en klokare människa.
Hon känner sig förberedd. Hon har erfarenhet av akutsjukvård och nu senast arbetade hon som sjuksköterska på mottagningsenheten i Flen. Hon har genom sitt arbete mött många människor i svåra situationer.
– Samtidigt åker jag inte bara ner som sjuksköterska, jag är ju mamma och medmänniska också.
Hur har vänner och bekanta reagerat på att du gör det här?
– Inte en enda har reagerat med att säga "hur blir det med barnen?!". Det känns som en bra bekräftelse på hur jag är.