På söndagskvällen var det Sverigepremiär i Eskilstuna för Claes Månssons monologföreställning "Bäst Före?!", som behandlar åldrandets vedermödor.
Det handlar bland annat om läsglasögon, plastikoperationer, ålderskrämpor och ett minne som alltmer börjar sina.
Claes Månsson själv, nu i en ålder av 63, verkar emellertid ha minne som en häst. För monologen flyter utan synbara problem under föreställningens två gånger 45 minuter. Utom då Månsson låtsas komma av sig, förstås.
Men visst har han blivit äldre sedan sist. Jag minns honom mest från Lorrytiden, bland annat i sketchen: "Claes Månsson - om kvinnorna själva får välja". Han skämtar friskt om avtagande sexlust, funderingar på om man skulle skaffa en yngre kvinna och om att få barn vid 60. Det är humoristiskt med en riktigt allvarlig underton. Gammal vill ju ingen bli. Samtidigt som man faktiskt alltid blir äldre så fort man har fötts. "Att man har passerat Bäst-före-datum ungefär som en kvarglömd bit leverpastej som ligger där bakom löken och som har börjat anta en lätt grön färg", som Månsson säger.
Den underfundiga texten är signerad Rickard Fuchs, känd för sina humoristiska och samhällssatiriska böcker.
Claes Månsson är skicklig i sitt skådespeleri, det är tonlägen som ändras, betoningar, små, små rörelser eller skiftningar i mimik. De inpetade små effekterna med tennissmashar och kling i glaset gör också sitt till, något som säkert kan tillskrivas den 29-årige regissören Lars Classon. Födelsedagstalet med vad man säger respektive vad man tänker, var ett kul grepp.
Mina enda invändningar var att det slutade lite väl abrupt och jag hade väntat mig en knorrigare knorr. Och varför två akter? Tempot hade fortsatt vara på topp om allt hade körts i ett svep, gissar jag, en recensent på drygt 45 bast.