För Jinaan Toaha, 23, ser friheten ut så här. Hon stiger upp på morgonen i ett kalt och omöblerat rum. Hon äter en enkel frukost, tar skolböckerna under armen och går till högskolan för att plugga. På kvällen hämtar hon sin shoppingkärra och delar ut reklam i brevlådorna.
Det är så hon försörjer sig.
Hon träffar sällan vänner. Känner nästan ingen.
– Eftersom jag delar ut reklam hittar jag nästan överallt. Jag kan gå var jag vill. Det låter kanske konstigt men jag har sett mer av Eskilstuna än någon annan plats i hela världen. Jag kan andas här och känner mig friare än jag någonsin gjort, säger Jinaan.
Hon har ont om pengar. Äger nästan inget av värde. Ändå kommer hon från en rik familj i Bangladesh huvudstad Dhaka. Fadern är inflytelserik, och hennes farbröder rent av mäktiga. Men hon väntar sig ingen hjälp hemifrån. Vill inte ens ha den.
På sensommaren 2010 lämnade Jinaan sitt hem strax efter midnatt, utan att ta farväl av någon i huset hon växt upp i. Utan att riktigt veta hur man gör i sådana situationer tog hon sig till flygplatsen, satte sig på planet till Sverige och landade i Stockholm.
Hur kunde det gå så?
* * *
Dhaka, Bangladesh 1984. Jinaans far byggde sitt hus bakom tre meter höga murar. Fyra, om man räknar taggtråden. Egendomen sträckte sig över flera kvarter och moskén hamnade i västra flygeln. Hustrun och barnen inkvarterades på vinden i östra flygeln. De förbjöds att vistas på bottenvåningen. Än mindre kunde de lämna huset. Fönstren var smala gluggar, som förhindrade all insyn.
Med tiden skulle flera av dem komma att utveckla olika luftrörs- och febersjukdomar i de instängda rummen.
Det var den enda verklighet Jinaan kände när hon själv såg dagens ljus. Då, 1989, var Bangladesh på väg in i en haltande demokratiseringsprocess, och fadern svarade med att sluta sig ännu mer i sitt skal. Han samlade sina anhängare bakom murarna och förespråkade en enpartistat styrd av Sharialagar och en ensam andlig ledare.
I kvinnornas våning gällde stränga regler. De åt två mål mat om dagen. Kosten bestod av ris och curry. Varje år fick de två uppsättningar kläder. De tilläts inte prata med någon utifrån. Inte gå i skolan, inte skaffa vänner, inte glänta på gardinerna, inte titta ut genom fönstret.
Den som blev sjuk fick inte uppsöka läkare. Mediciner var av ondo, och Gud skulle hela den rättroende.
Den som bröt mot reglerna blev slagen. Svårt. Jinaans storasyster Huma berättar utförligt om faderns vredesutbrott i ett brev. Hon sammanfattar dem så här: "Det gav honom någon sorts lättnad att slå oss. Han gick igenom de här maratonsessionerna av slag och skrik. Sedan sov han alltid en lång och fridfull sömn."
Huma var äldst av barnen. Den enda som hann födas utanför murarna. Därför är det hon som minns Jinaans tidigaste barndomsår bäst. Huma lärde sig läsa på både engelska och bengali med hjälp av sin mamma. När Jinaan och hennes syskon växte upp var det systern som lärde dem alfabetet och det var också hon som till slut räknade ut hur flickorna skulle rymma.
– Det måste ha varit 1992 eller 1993, någon av gångerna när han vägrat att ge oss medicin, säger Jinaan. Den gången hade mamma trotsat honom och smitit ut för att besöka en läkare som visste hur vi hade det. Då insåg vi att om vi kunde ta oss ut för att skaffa medicin, då kunde vi också göra andra saker utan att han visste om det. Jag och mina systrar tog ett beslut tillsammans med vår mor: Vi bestämde oss för att kämpa.
Det var inte lätt att ta sig ut osedd. Men från takvåningen kunde man överblicka hela gården. Från ett fönster såg man tydligt om kusten var klar mellan den olåsta bakdörren och östra gaveln. Från ett annat syntes trädgårdsgången fram till grinden. Därutanför låg gatan och vägen in till staden.
Så småningom började böcker och enkla läromedel på engelska att leta sig upp i den slutna våningen. När Jinaan fyllde 15 lyckades hennes äldre bror smuggla in en dator i huset. Det var en äldre laptop, och flickorna gömde den i en garderob på vinden.
I takt med att kunskaperna steg började syskonen söka in på olika distansutbildningar. Breven skickades ut samma väg som böckerna kommit in, och Jinaan var 16 år när hon skulle avlägga sin första examen.
De använde sin flyktväg sparsamt. Men slutproven krävde att flickorna inställde sig personligen.
– Det var första gången jag fick lämna huset på riktigt. Min mor hjälpte mig och jag visste inte ens hur man gjorde när man korsade en gata. Det var omtumlande, säger Jinaan.
Kunskaperna gav henne med tiden betygen B i engelska, A i bokföring och C i företagsekonomi.
Ibland upptäckte fadern att kvinnorna haft kontakter med yttervärlden. Då slog han dem. När han ville straffa dem kollektivt slutade han skicka mat upp till deras våning. Jinaans mellansyster Hanaan berättar hur en vän till familjen hjälpte kvinnorna i ett brev: "Hon sände korgar med böcker och frukt till vår far. De vanliga specerivarorna låg gömda under presenterna. Medan chauffören höll vår far upptagen med böcker och småprat rusade springbudet upp till oss med specerierna."
På sommaren 2003 hade storasyster Huma tillräckliga betyg för att bli antagen vid en yrkeshögskola i Storbritannien. Mamman betalade biljetten med sina guldsmycken och två år senare kunde Jinaans bror (han som smugglade in datorn) lämna hemmet med hjälp av pengar som Huma sparat ihop i London.
Jinaan själv tvingades vänta ytterligare fem år på sin tur. När det blev dags valde hon att resa till Sverige, eftersom det är gratis att studera här. Hanaan berättar om sin lillasysters flykt: "Det tog några dagar innan vår far upptäckte att Jinaan saknades… Den gången drog han inte bara in matransonerna. Han stängde av vattnet också."
* * *
Studentbostäderna på Karl-Hovbergsgatan i Eskilstunaförorten Skiftinge kan svårligen beskrivas som vackra, med sina nedklottrade trappuppgångar och slitna fasader. Men området blev Jinaans första riktiga intryck av världen utanför murarna, och för henne är kåkarna just det – vackra.
– Första kvällen blev jag hungrig och gick ner till kiosken för att köpa en bit choklad. När jag kom hem kontaktade jag min mamma och berättade hur det kändes, att kunna gå ut fastän det var mörkt, och själv bestämma vad man ville göra.
Trots att syskonen hamnat i fyra olika länder har de fortfarande kontakt med varandra. Deras mamma finns visserligen bara på Facebook. Hon använder fortfarande samma dator som Jinaan använde och bor kvar i huset tillsammans med ett av syskonen, en flicka som är för sjuk för att resa någonstans. Huma har en egen familj i Londons södra förorter. Brodern som gav Jinaan datorn bor i Kanada och Hanaan har tagit sig till USA, där hon läser vid ett universitet i Kansas.
Men det finns så klart ett problem i den här berättelsen. Det gör ju nästan alltid det. För oavsett hur lättad Jinaan är över sitt nya liv så återstår ett smärtsamt faktum: Hon är inte välkommen i Sverige.
Orsaken är av byråkratisk natur. Jinaan fyllde i papperen i fel ordning, när hon ansökte om uppehållstillstånd.
Hon kom till Sverige med tillstånd att bedriva studier. Det var en förutsättning för att få ett visum och en utresebiljett från Bangladesh. Hon får nu stanna tills höstterminen börjar.
Men enligt Migrationsverket tog det för lång tid för Jinaan att bearbeta sina upplevelser så mycket att hon vågade berätta om dem för någon annan. Hon hade bott i Sverige i nästan ett år, när hon lämnade in sin ansökan om asyl.
Där berättade hon för första gången öppet om de övergrepp som hon och hennes syskon utsattes för under uppväxten. Det är i allt väsentligt en mer detaljerad version av den berättelse du just läst. Jag har valt att utelämna alla uppgifter om vem som blev slagen vid vilket datum, vad för slags tillhygge som användes och hur skadorna läkte.
Inget av det spelar längre någon roll för Jinaan, i hennes kontakter med de svenska invandrarmyndigheterna. För dem är det viktigare i vilken ordning hon fyllde i papperen.
Migrationsverket avfärdar henne så här: "För verket ter det sig som att ditt syfte med ansökan om uppehållstillstånd på grund av studier var att vilseleda, vilket påverkar din trovärdighet."
På ren svenska betyder det att beslutsfattaren tror att Jinaan och hennes systrar ljuger. Man vill därför inte läsa alla de dokument hon lämnat in, som stöd för sin berättelse. Den statliga myndigheten "betraktar det som osannolikt att du skulle ha kunnat bedriva studier i den omfattning och under så lång tid i hemmet och att du kunnat ha tillgång till en dator sedan 2004 utan din fars vetskap."
Ändå är det just vad Jinaan har försökt förklara för verket. Hur isoleringen och den ständigt frånvarande fadern skapade en uppväxtmiljö där det inte fanns något annat att göra än att studera.
Verkets beslut har överklagats till Migrationsdomstolen, och Jinaan väntar nu med stigande oro på vilket beskedet ska bli. Hennes syster Huma säger:
– Bangladesh är fortfarande ett mycket konservativt land. Om Jinaan tvingas återvände till vår far och hans bröder kommer vedergällningen att bli mycket hård. Det kommer att bli ett mycket tragiskt slut för henne.
Jinaan själv har så sakta börjat förbereda sig på att hennes flykt kanske inte är över. Hon säger:
– Jag trivs här. Det här blev mitt första egna liv och får jag inte vara kvar så inser jag ju att jag måste åka någon annanstans. Jag vet bara inte var, för det här är allt jag känner till.