Det var i onsdags som Ida Linnea Pakarinen var ute och plockade svamp tillsammans med sin mamma, sin syster och hennes barn.
– Vi var långt utanför Skogstorp där det är en stor, trafikerad väg och inga hus i närheten. Vi hade plockat lite och bestämde oss för att gå över och titta på andra sidan vägen, säger Ida Linnea Pakarinen.
Det var då hon gjorde en upptäckt hon inte hade räknat med.
– Vi gick in på en liten stig och då såg jag att det låg någonting hårigt... Jag såg liksom bara att det var hår. Först blev jag rädd. Vi trodde att det kanske var en död hund men sedan såg vi att den rörde på sig, säger Ida Linnea Pakarinen och fortsätter:
– När vi tog upp den såg vi att det var ett marsvin. Marsvinet var jättetovigt och det hängde stora tovor från baken, det var bara en stor klump av tovor.
Det verkar som att marsvinet legat där ett tag berättar Ida Linnea Pakarinen.
– Den hade bajs inkletat i sin egen päls och det var massor av bajs där den hade legat... Det var verkligen... ganska sjukt. Jag har aldrig varit med om något liknande.
Ida Linnea Pakarinen tog kontakt med Länsstyrelsen men där fanns ingen hjälp att få förrän några dagar senare.
– Vi har bestämt oss för att vi ska försöka ta hand om marsvinet själva, säger hon.
Hon gjorde ett inlägg i en Eskilstunagrupp på Facebook och sedan dess har har hjälpen strömmat in.
– Samma dag som vi hittade marsvinet kunde vi åka och hämta en bur som en tjej ställde upp och skänkte. Sedan har vi fått hjälp och tips om hur man tar hand om ett marsvin, säger Ida Linnea Pakarinen.
Med hjälp av inlägget har de fått veta att marsvinet de hittat mest troligt är en hane.
– En tjej ska komma och hjälpa oss att klippa så vi får bort tovorna och titta noggrannare så vi får reda på säkert vilket kön marsvinet är. Hon har 20 års erfarenhet så det känns tryggt och det är kul att folk vill hjälpa till.
Omständigheterna kring hur och var marsvinet hittades gör att Ida Linnea Pakarinen misstänker att det dumpats där.
– Det var som att någon hade byggt en koja till det. Man hade lagt halm både under och över marsvinet och lagt dit kvistar.
Hur går tankarna?– Vi är djurmänniskor och man blir upprörd och ledsen samtidigt som man känner ett slags ansvar. Det var verkligen bara ren tur att jag såg honom. Alla andra gick före mig och de såg honom inte utan det var jag som gick sist som av någon anledning råkade se att det var päls där under bråten.
Nu bor marsvinet hemma hos Ida Linnea Pakarinens syster.
– Först när vi hittade den så var den lite apatisk men med tiden har den blivit mer social. Han söker sig till oss och vill gärna lägga sig nära, gräva in sig lite vid ens ben och så somnar han där. Jättebra med barnen, han är inte rädd alls.
Har han fått något namn?– Vi har döpt honom till Tusse på grund av hårtussarna och tovorna han hade.