Isfläcken resulterade i en praktfull vurpa.
– Jag föll rakt på höften och bröt lårbenshalsen. Det är inte så vanligt när man är 59 år, men det beror väl på hur man faller.
Drygt en vecka efter olyckan sitter Stefan Säfsten hemma i lägenheten, i den bekvämaste fåtöljen och med rollatorn inom räckhåll.
– Tack och lov för den. Det kanske kan tyckas skämmigt att en man i min ålder ska behöva rollator, men utan den vore det svårt att klara vardagen.
Nu väntar ytterligare en tids sjukskrivning och dagliga gymnastikövningar för att få tillbaka rörligheten i benet. Det kommer att ta tid, konstaterar han.
– Jag trodde jag skulle kunna jobba undan en del pappersarbete här hemma, men det är alldeles för smärtsamt att sitta på en vanlig stol. Än så länge är det fåtöljen som gäller.
– Dessutom tar allt tre-fyra gånger så lång tid när man inte kan stå på benen ordentligt. Jag har fått lära mig att be om hjälp.
Stefan Säfsten var långt ifrån den ende som hamnade på sjukhus till följd av halkan den där fredagen.
– Det var överfullt på akuten, fullt överallt av folk som ramlat och gjort sig illa.
Det har fått honom att fundera på vad halkolyckorna kostar, inte bara i mänskligt lidande utan också i reda pengar, och hur samhället använder sina resurser.
– Jag har en dotter som är sjukgymnast. Hon berättade att en operation som den jag gick igenom kostar minst 110 000 kronor. Det kan man köpa mycket sand för.
Det lär dröja innan Stefan Säfsten kan promenera i samma raska takt som förut. Då är halkan förhoppningsvis borta för den här vintern. Men nästa vinter kommer han att tänka sig för, försäkrar han.
– Jag kommer nog att använda broddar. Och ser jag en isfläck och inte har broddarna på mig så tar jag kanske en omväg, för säkerhets skull.
Avslutningsvis vill han skicka en hälsning till de två förbipasserade som ringde efter ambulans och stannade på platsen tills hjälpen anlände.
– Jag tror de hette Anders och Lars. En eloge till dem, ensam hade jag inte orkat.