Eveline Jacobson beskriver sig själv i "Sommar med P1" som en helt vanlig intensivvårdssjuksköterska och precis här ligger styrkan i hennes berättelse. Den handlar inte om de stora coronastrategifrågor som har synts i media så mycket, utan om det som hände nere på sjukhusgolvet.
Informativt och engagerat beskriver hon vad det innebär att hamna på en intensivvårdsavdelning. Och hur hennes avdelning som i normalfall tar hand om som mest sju personer förvandlades på kort tid till vad som "kändes som en krigszon" med 25 patienter varje vecka under coronavåren.
Intrycket av en krigszon är även det som etsar sig fast från hennes berättelse. Beskrivningen av allt pipande från olika larmande maskiner, springande "rymdklädda" kollegor som inte går att urskilja, hennes egen skyddutrustning genom vilken hon knappt ser eller hörs så att hon är tvungen att skrika hela dagarna – bilden man får känns som den hör hemma i en katastroffilm och inte på Mälarsjukhuset i lilla Eskilstuna.
– Det blir ett kaos som jag aldrig tidigare upplevt, beskriver hon situationen som rådde då.
Inför sommarpratet har Eveline Jacobson uttryckt att hon tycker att många inte förstår vad intensivvård innebär.
– Att ligga i respirator är inte som att ligga på en strand i Thailand, säger hon i sommarpratet.
Efter att ha lyssnat på programmet kan det inte ha gått någon förbi.
– Intensivvård, det är typ sista chansen. När det inte finns något annat att göra hamnar man där, förklarar hon.
Det går till på det sättet att man som patient förs in i avdelningen, som under coronakrisen liknade ovan beskrivna krigszonen. Sedan sövs man och vet inte när eller om man kommer att vakna från det.
– Antingen kommer man ut bättre, sämre eller inte alls, sammanfattar hon.
Under tiden patienten är sövd tas hen omhand av specialistsjuksköterskor som Eveline Jacobson. Eftersom patienternas kroppar vid det här laget är helt oförmögna att fungera själva, ordnar sjuksköterskorna och olika maskiner allt från att kissa och andas till att hålla rent kroppen – ett oerhört energikrävande arbete för de anställda.
Ändå så slutar inte hennes berättelse i en dystopi utan i nutiden. Intensivvården kollapsade inte under våren, tack vare att så många ryckte in och hjälpte till.
– Tillsammans klarar vi allt, känns det som.