– Jag är slang- och sladdfri för första gången på tio veckor, säger Daniel med ett leende som rymmer oerhört mycket tacksamhet.
Tittar han tillbaka på den period han antingen legat i sjukhussängen på Mälarsjukhuset eller på Akademiska sjukhuset i Uppsala, så är all smärta det absolut värsta.
– Det är tydligen det som är utmärkande för alla som drabbas av dessa köttätande bakterier, smärtan. Ingen speciell feber, inga oroväckande provresultat av sänkan men förtvivlat ont.
All förlorad nattsömn hör också till listan med "det värsta".
– Jag sover inte bra på mage eller på sidorna. Det funkar inte alls, jag stasar ofelbart båda benen
Visserligen hände ett par saker i inledningen som möjligen orsakat en fördröjning i läkningsförloppet. Men trots att Daniel i dag inte kan göra många rörelser utan att planera dem i bra bit i förväg så försöker han hålla i gång alla muskler som inte är i förbindelse med ryggen. Och han känner en stor tacksamhet till att det var just i ryggen som mördarbakterien slog till, och till sjukvården som först förvandlade honom till ett vårdpaket och sedan tillbaka till Daniel igen.
Hur det hela började? Daniel kände av ett litet sår i ländryggen, och möjligen kom han åt sårskorpan så den gick sönder.
Hur många ingrepp han tvingats till beror på hur man räknar. De börjar bli ganska många nu. Och de inledande som gick ut på att få bort all vävnad som angripits ohjälpligt av bakterier har följts av flera ingrepp av mer plastisk karaktär.
– Det kallas lambå när man går in och flyttar vävnad från en del till en annan.
Innan någon riktigt visste vad det var som drabbat Daniel så valde man att försöka slå ut det hela med antibiotika.
Till sist träffade Daniel på en kvinnlig kirurg som slog fast att nu väntar vi inte längre, jag har fått ett ledigt operationsbord så nu tittar vi på det här nu på en gång, sa läkaren.
– Vid det laget kändes det hur det infekterade området i kroppen växte och blev större och större för var minut som gick.
Daniel som var fullt på det klara med att tidpunkten var ganska sen på kvällen trodde ändå att kirurgen menade att ingreppet skulle ske följande dag, undrade halvt på skämt om han skulle hinna duscha först.
Det är inte alls nödvändigt, förklarade läkaren som menade att det är nu på en gång som gällde.
Några minuter senare sövdes Daniel ned och många timmar senare vaknade han med ett stort hål i ryggen.
Ett hål som läkarna ganska snart tvingades utvidga eftersom några mördarbakterier klarade sig undan de inledande ingreppen.
I över en månads tid har Daniel haft en väska med en vacuumpump som dränerat det infekterade området i ryggen.
– En smart liten maskin som låter lite som en kaffebryggare.
Daniel byter oupphörligen liggställning i sjuksängen. Han ligger på ena sidan, byter strax till den andra, reser sig upp, lägger två kuddar på golvet och ställer sig på knä vid sängen och tillbaka till att försiktigt sänka sig ned på ena sidan i bingen igen.
Han stönar lite försynt när han hamnar i fel läge, och är lite bekymrad över att han nu kanske måste lämna ett mått av rörlighet, som många skulle kalla för vighet, och kliva in i en stelare tillvaro.
Han vet inte riktigt säkert, men hoppas att han kanske snart kan börja träna lite försiktigt.
Detta med att ligga ensam i ett litet rum ser han som en lyx.
Runt omkring honom finns bevis på att han saknas sina närmaste, men även trevliga tecken på att vilt främmande människor vill se honom på fötter snarast möjligt.
En av dem har skickat ett hemmagjort krya-på-dig-kort. En annan har skickat en söt liten bakterie i ilsken röd färg, med två stora ögon och beväpnad med en kniv och en gaffel.
– Jag tvivlar på att de är fullt så söta i verkligheten.
På väggen bakom honom sitter ett litet konstverk av ett av barnen, alla tre barnen finns på bild på sänggaveln. Hustru Johanna tittar lite uppfordrande på honom på en bild under larmknappen, och hela fönsterlisten är fylld av vin och godis och kort från delar av Pain of Salvations publik.
Har allt detta med sjukdomen förändrat dig som människa?
– Jag hoppas det. Jag menar, inte i grunden, för jag hoppas att jag alltid varit en bra människa med ungefär de värderingar jag vill se i en person. Men jag har under de här månaderna på sjukhus träffat många människor i så mycket värre situationer än jag själv, som har blivit av med tarmsystem, ben, fingrar och karriärer, men som håller humöret uppe och ser ljust på tillvaron. De är mina hjältar och jag vill vara mer sådan.
– Att njuta av det vi har i stället för allt vi inte har, och att inse att om vi fastnar i att gnälla över en tuff situation, så förvärrar vi bara situationen. Självklart faller man igenom ibland, och det måste man tillåta sig. Gråt, hopplöshet, rädsla – det är bara att ta in det. Sedan reser man sig igen.
Finns ändå en risk att du lägger ned musikkarriären?
– Nej, i ärlighetens namn tror jag inte att det kan bli så. Jag brinner inuti och den lågan tänker inte praktiskt. Den hungrar och jag hungrar med den – och den mättas med musik och det jag tror på och känner för. Den lågan kommer aldrig låta mig lämna den. Den tvingar mig att känna passion för det jag företar mig, eller rättare sagt att företa mig sådant jag kan känna passion för. Jag har lämnat en bit av min rygg bakom mig, men jag kan lämna min passion lika lite som jag skulle lämna mitt hjärta.