Att Bengt Arvidson säger sig vara uppväxt i en söndagsskola beror givetvis till stor del på att hans pappa var präst och grabben liksom föddes in i det kyrkliga.
– Jag hjälpte till med allt möjligt i kyrkan och kom i kontakt med svårt sjuka äldre människor och alkoholister när jag var ute med diakonissan Ingrid Gustavsson. Det var väldigt lärorikt, säger Bengt när vi träffas i S:t Pauli kyrka en dryg vecka före 60-årsjubileet.
Bengt är korrekt prästklädd, men det har sina orsaker.
– Jag har en begravning senare i dag – annars hade jag kanske mött dig i kortbyxor, säger han.
Vid 27 års ålder prästvigdes unge herr Arvidson och därefter började han sin yrkesbana i Askersund och fortsatte i Hallsberg innan han kom hem till Skiftinge 1984.
– Ja det är snart 30 år sedan så man kan väl säga att jag är K-märkt vid det här laget, säger Bengt och berättar att han lärt känna en hel del av församlingsborna då han både bor och verkar i Skiftinge.
– Ett kort besök i affären kan ta mycket längre tid än planerat, konstaterar han och skrattar.
Gudstjänster, dop, bröllop och begravningar är Bengts och alla andra prästers kärnområden och det är dylikt han i huvudsak sysslar med på jobbet.
– Vi har även olika grupper som träffas här i kyrkan – som samtalsgrupper, hantverksgrupper och "café tillsammans" med invandrarkvinnor. Något som är riktigt roligt är möten med barn och ungdomar, jag har till exempel hjälp av tio barn vid gudstjänsterna.
Har ni många besökare vid gudstjänsterna?
– Det har vi, i stort sett alltid här i S:t Pauli. Vi försöker ha en blandning av kontinuitet och variation, det liksom igenkännande och gemenskap är viktigt.
Finns det något som är mindre kul i prästyrket?
– Döda möten. Det börjar bli väldigt mycket av prat och långbänkar inom många områden i Sverige.
Jag har träffat ett par personer som blivit frälsta över en natt, men själv har jag inte sett skymten av tecken från ovan – vad krävs av mig för att Gud eller Jesus ska kontakta mig?
– Man måste vara öppen för det andliga, är du det kanske du också blir drabbad.
Familjens tre söner har spelat i Guif varför Bengt under många år varit en handbollsfarsa.
– Jag har sålt kaffe och korv, varit med och skjutsat och sett väldigt många matcher, men jag har aldrig tränat killarna, intygar han med ett skratt.
Dessutom är Bengt en levande donator då yngsta sonen Jonas fick hans ena njure för åtta år sedan.
– Det fungerade, trots att vi inte hade samma blodgrupp, konstaterar han.
Förutom att spana på Guifs hemmamatcher ägnar Bengt gärna fritiden åt att baka surdegsbröd, odla allsköns grönsaker och gå på konstsalong.
– Konstsalong går jag på minst två gånger om året, säger han och nämner de årliga på Säfstaholm slott respektive i Mjällby utanför Halmstad som favoriter.
Framtidsdrömmar?
– Att vi har en fortsatt levande församling och att jag får vara någorlunda frisk. Jag har inga drömmar om att bestiga K2 eller så...
Att beskriva sig själv har Bengt lite svårt med, han tycker det är andras sak, men efter en stund medger han att åtminstone en del av barnasinnet är intakt och att han är en glad och något envis optimist.
– Jag är väl en hygglig lyssnare också, det måste man lära sig att vara i det här yrket.
I dag måndag firar Bengt med öppet hus hemma i Skiftinge dit församlingsborna är hjärtligt välkomna – men stanna inte för länge – i morgon ska jubilaren nämligen valborgstala på den lokala fotbollsplanen.
Även vi lyfter givetvis på kepsen och gratulerar denna gemytligt lättpratade man.