Vinden leker i höstlöven på S:t Eskils kyrkogård. Där vilar Anna under ett enkelt träkors nedanför några vita björkar. Trots att det gått 23 år sedan Agnete och Johnny förlorade sin yngsta dotter är sorgen fortfarande tung att bära, säger de.
– Det som hände är som ett öppet sår i mig. Även om jag känner glädje vissa dagar så gråter jag fortfarande en gång om dagen, säger Agnete.
Mannen som dödade Anna heter Micael Eriksson. Han var drygt 30 år när han dömdes till livstids fängelse. I dag är han 54 och har nyligen ansökt om att få sitt straff tidsbegränsat så att han kan komma ut i förtid.
– Det ska han definitivt inte. Han ska helst inte komma ut alls, säger Johnny med eftertryck.
Han stryker bort några löv från ovansidan av korset. Det var så mycket som togs ifrån dem den där sommardagen.
Anna försvann sista veckan innan sommarlovet. Hon ville resa till England och letade efter ett sommarjobb så att hon kunde betala resan.
Agnete hörde sin dotter tala i telefon med mannen som erbjudit henne anställning några dagar innan hon cyklade iväg hemifrån för sista gången.
– Vi ville följa med henne men hon sa: 'Jag är 18 år nu mamma, jag kan ju inte komma och söka jobb i sällskap med mina föräldrar', berättar Agnete.
När Anna kom fram hade Micael Eriksson lagt sig i bakhåll för att våldta henne. Han ströp Anna med ett bälte och gömde kroppen bland gräs och grenar.
Det tog flera dagar innan kroppen hittades.
Agnete kan inte hålla tårarna tillbaka när hon berättar om deras sista tid tillsammans med dottern. Sorgen blandas ofta med helt irrationella skuldkänslor: Vad hade hänt om vi...?
– Hon ville ju så gärna åka på den där Englandsresan, men vi hade inte råd just då. Det var därför hon ville ha det där jobbet.
Så går tankarna när sorgen blir alltför mörk, berättar Agnete. Den dagliga brottningen med känslorna är också som ett livstidsstraff. Fast det straffet har drabbat dem som anhöriga, och det kan aldrig tidsbegränsas.
Annas tre äldre syskon har vuxit upp, bildat familj och flyttat hemifrån. Agnete och Johnny har i dag både barnbarn och barnbarnsbarn. På väggen hemma i Näshulta hänger det sista skolfotot av Anna i en vit träram.
Johnny betraktar fotografiet med värme i blicken:
– Det var sådär hon såg ut när hon försvann. Visst förstår vi att han som gjorde det här kanske kommer att komma ut ur fängelset en dag. Ingen sitter väl inspärrad ända tills han dör. Men vi vill inte att han ska få ett tidsbegränsat straff, säger Johnny.
Agnete har samma fotografi i sin plånbok. Det är den där lilla frimärksstora bilden som skolbarnen brukade byta med varandra.
Om Anna hade fått växa upp skulle hon snart ha fyllt 42 år. Hennes födelsedag infaller den 15 januari och då brukar saknaden bli som starkast, berättar Agnete. Men där finns förstås också ljusa minnesbilder. Sådana där minnen som ingen borde få ta ifrån en:
– Jag tänker på hur hon redan som treåring ville stiga upp tidigt och göra frukost åt hela familjen. Vi var ju sex personer på den tiden och jag brukade ligga i sängen och lyssna hur hon höll på ute i köket. Man tänkte: 'Hur ska det här gå?' Och så hade hon gjort i ordning och ritat små kort som hon ställt i allas tallrikar, säger Agnete.