Den 20 mars 2007 kom samtalet från Bosnien.
– De berättade att de hade hittat hans huvud och hans vänstra arm.
Inom en tvåårsperiod skulle det komma två samtal till. Samtal om ett höftben, fyra revben, en knäskål och vänster fot. Mer än så har inte hittats.
– Min pappa låg i en av de första massgravarna, som grävdes upp och flyttades för att dölja spåren. Man har hittat kvarlevor från honom i totalt åtta olika massgravar.
I dag är det 20 år sedan folkmordet i Srebrenica och Teufika Becirovic har bestämt sig. Det är dags att berätta.
– Jag har haft en lycklig barndom här i Sverige. Men jag har alltid vetat att jag varit annorlunda. Jag har alltid varit flickan utan pappa.
Teufika var tre år gammal när hennes pappa tog beslutet. Han valde att sätta sin familj i säkerhet. Själv stannade han kvar för att försvara hemstaden Srebrenica.
– Han var en enkel men stolt man. Han sa: "Jag vägrar dö som en hycklare".
Tillsammans med sin höggravida mamma och sin storasyster sattes Teufika på en konvoj som skulle ta dem till de muslimska delarna av Bosnien. Två år senare föll Srebrenica.
– Det fanns ett löfte från FN att Srebrenica skulle vara en säker zon. Att de skulle skydda oss.
Snart började överlevande från Srebrenica nå flyktinglägret där Teufika befann sig.
– Jag minns paniken. Människor skrek. Jag minns när mosters man kom. Utmärglad, med böjt huvud och tom blick. Vi ropade på honom men han svarade inte utan stirrade bara. Sedan fick han se min moster och började skrika hennes namn.
Teufika väntade i månader tillsammans med sin mamma på att även pappan skulle komma.
– Så sade en släkting till min mamma att hon skulle ta barnen till Sverige, att det inte fanns något att vänta på.
Länge hoppades Teufika. Drömde. Om en skäggig pappa som äntligen kom hem. Men så blev det inte. Hennes pappa blev en av de 8 000 muslimska män och pojkar som mördades av serbiska soldater när Srebrenica föll.
– Jag kommer aldrig glömma den dagen då samtalet kom om att de hittat pappas huvud och arm. Det tog helt död på hoppet jag hade, det var som om halva min själ lämnade kroppen.
2011 begravdes Teufikas pappa. Eller de 36 procent av honom som hittats.
– Dagen då vi begravde min far kände jag mig bara frågande över hur världen kunde stå kvar, hur solen kunde gå upp. Flera politiker och delegater var på plats och höll tal om hur offren skulle hedras och att det som skett inte får glömmas bort. Jag ville bara skrika: "Var var ni för 20 år sedan?!".
20 år sedan. Med hjälp av en svåger har Teufika lyckats få reda på vad som hände hennes far. Då för 20 år sedan.
– Pappa förvarade alltid en pistol laddad med två skott, som han hade på ett särskilt ställe. Han sade att en av kulorna var för dem och en för honom själv. Han vägrade bli tillfångatagen.
Den 11 juli 1995 fanns hennes pappa bland de män som försökte fly undan beskjutning och granatattacker i Srebrenica. Teufika vet. Hon har träffat en man som var med när hennes far dog.
– De hade bildat en liten grupp och skulle försöka ta sig över till muslimskt territorium. En färd på 70-80 kilometer.
När gruppen stannade till för att vila och äta slog en granat ner. Den träffade Teufikas pappa.
– Det tog två-tre minuter innan hans själ lämnade kroppen. De sista ord han sa var: "Mina barn! Jag kommer aldrig mer få se dem.".
Det tog 19 år innan Teufika fick veta hur hennes pappa dog.
– Jag var så rädd för svaret, att han skulle ha blivit tillfångatagen och torterad. Det känns skönt att veta att han var den där familjemannen in i det sista och att vi fanns i hans tankar.
I Srebrenica finns ett talesätt, berättar Teufika. "Våra skrik hördes till skyarna, världen såg på medan vi slaktades som djur".
– Man hör ofta orden "aldrig igen" men när kommer de orden till verkan, när kommer orden ha någon betydelse? Världen stod och såg på.
– Jag hoppas att min berättelse ska leda till att det som hände i Srebrenica uppmärksammas mer och att fler vågar berätta sina historier. Men framför allt förebygga så att det inte sker igen. Och så vill jag att Srebrenica ska förklaras som folkmord, och att omvärldens roll uppmärksammas. Jag vill ha ett internationellt erkännande av det som ett misslyckande, av alla stater och alla samfund.
Hon ser med oro på utvecklingen i Europa och Sverige.
– Jag har sett det här förut. Jag har aldrig varit rädd av mig, jag har sett döden i vitögat. Och jag har aldrig varit rädd i Sverige. Förrän nu. Jag blir återigen den där rädda femåriga flickan varje gång jag hör Jimmie Åkesson eller Sverigedemokraterna tala. Det går kalla kårar genom hela kroppen på mig för det låter exakt likadant som de serbiska ledarna. Om identitet och om att bevara nationen.
Hur har dina erfarenheter påverkat dig?
– Det har påverkat mig helt och hållet, i varje aspekt av mitt liv. Mina beslut om studier, karriär, mina val. Jag har flera gånger tappat tron på mänskligheten men återfått den lika många gånger.
Skulle du vilja vara utan dina erfarenheter?
– Både ja och nej. Jag önskar inte det som hände i Srebrenica för någon. Och visst skulle jag önska att min pappa levde och att jag fått leva ett lugnt liv med båda mina föräldrar. Samtidigt känner jag en stolthet. Min mamma säger alltid till mig att jag ska titta tillbaka på mitt förflutna och använda det som styrka.
Teufika torkar bort ännu en tår.
– Det är oerhört tufft och svårt att berätta. Men jag känner att det är nödvändigt. Jag måste göra det här.
I dag klockan 11.00 står hon på Fristadstorget i Eskilstuna. För att berätta.
– Min mamma sa till mig att vi har varit tysta länge nog och att hon inte kunde tänka sig någon bättre än jag att formulera sorgen.