Jesper Strömbäck går sista året på teknikprogrammet på Rinmangymnasiet. Efter studenten väntar lumpen och därefter högskoleutbildning, eventuellt på KTH i Stockholm. Huvudstadens karriärmöjligheter, såväl som den stora gayscenen, lockar. Däremot känner han inget behov av att lämna Eskilstuna utifrån att hemstaden skulle vara homofobisk. Tvärtom.
– Jag går i en klass med 27 killar och stämningen är jättehärlig, skämtsam och accepterande. Jag har alltid känt mig som vem som helst, är kompis med alla och ingen bryr sig att jag råkar vara gay. Jag har haft det lätt. Så hade det nog inte varit om jag hade vuxit upp på 70-talet.
Han har dock kontakt med folk på nätet som inte är öppna med sin läggning.
– Det chockar mig att så många är kvar i garderoben, till och med på min skola. Jag vet att man mår bättre när man kommer ut, men de är rädda för att det ska gå åt skogen. Alla får ta det i sin takt.
Själv berättade han för sin bästa kompis vid 14 års ålder.
– Men jag hade en crush på en kille i min klass som 10-åring. Även om jag inte förstod vad det var då.
Som alla andra är han uppväxt med sagor om prinsar och prinsessor. Det fanns inte på kartan att flickor kunde vara ihop med flickor och pojkar med pojkar. I tidiga tonåren upptäckte han snygga killar på stan och någonstans där trillade polletten ner. Därefter kändes allt så naturligt att han inte ens tänkte att det behövde nämnas för familjen – förrän vid förra årets Springpride. Då frågade mamma Hanna nämligen rakt ut om bästa kompisen i själva verket var pojkvän.
"Nä, men jag är ju gay", svarade jag och sa senare att jag inte känt att jag behövde komma ut inför familjen.
"Nä, men såklart inte, jag sa ju inte till mina föräldrar att jag var hetero", blev mammas svar.
Idag är Jesper Strömbäck singel. Den dagen dejtandet övergår i något seröst tvekar han inte en sekund på att han kommer gå hand i hand med sin kille på stan.
– Det vågar jag – lätt! Jag är beredd på negativa kommentarer men det är det värt, självklart. Ibland går jag med min Prideväska och sminkar upp mig, lite highlighter och eyeliner bara, alltså ganska diskret. Då upplever jag att jag får mycket mer blickar, men jag vet inte om de är positiva eller negativa. Kanske en blandning av båda, funderar han.
I strävan mot ökad acceptans efterlyser han att samkönade förhållanden ges större medialt utrymme.
– Man borde, utan att det blir krystat, ta med fler hbtq-par i till exempel dejtingprogram på TV. Även barnprogrammen och vilken bild de förmedlar kunde ses över. Då kanske nästa generation aldrig behöver tänka på om de kan gå hand i hand på stan.
Jesper Strömbäck tycker att den allmänna uppfattningen om Pride skulle må bra av att nyanseras.
– Många går all in med extrem klädsel, det är en dag på året och ett festligt event. Folk måste förstå att de tv-bilderna inte representerar homosexuellas vardagsliv.
Han tror på en tid då Pridefestivalernas ursprungliga syfte, att synliggöra diskrimineringen av hbtq-personer inte längre är aktuell.
– Jag tänker att de kommer att finnas kvar om hundra år men med en annan innebörd, att det bara är en härlig dag. Som det är med midsommar eller valborg, man får googla för att se varför vi egentligen firar det.