Det är en fröjd att höra Björn Gedda recitera texter. Hans röst har något visst, som gör att jag spetsar öronen och berörs. I helgen fick publiken på Contrast i Eskilstuna höra honom och bandkollegorna samt unga Moa Andersson, läsa ur Harry Martinsons Aniara, varvat med jazziga toner.
Jag gillar jazz, jag gillar poesi och jag gillar Harry Martinson. Men jag får lov att erkänna - Aniara känns lite dammig och den röda tråden med Aniara håller inte riktigt. Musikframträdandet hade kunnat stå för sig självt utan denna inramning. Samtidigt kan jag förstå tanken, att lyfta fram en poesiklenod som har ett miljöbudskap, högaktuellt än i dag. Men vill man väcka debatt om miljön känns det som att det finns mer effektiva och tydliga sätt.
Hur som helst var jazzframträdandet fantastiskt. Björn Geddas band är skickligt och de olika instrumenten ges sin självklara plats i pianisten Anders Anderssons arrangemang. Johan Strömberg, inlånad från Musikhögskolan i Göteborg, imponerar på marimba i låten Timbres. Instrumentet inleder och avslutar hela "föreställningen" i en perfekt cirkelkomposition med ett passande rymdliknande sound. Emma-Karin Maurins jazziga stämma kryddar hela anrättningen. Särskilt i "Vaggarvisa" och "What Are You Doing For the Rest of Your Life?" kommer hennes röst helt till sin rätt. Eftersom Carolina Wallin Pérez tidigare har gjort Jocke Bergs "Utan dina andetag" så magiskt är det svårt att låta bli att jämföra. Men även Emma-Karins version griper tag, mycket tack vare att texten träder fram tydligare och jag inser att Jocke Bergs poetiska ådra var den klarast lysande litterära stjärnan denna eftermiddag, inte Martinson.