Det var när hon blev verksam som lärare som Johanna Lindberg konfronterades med barnfattigdom.
– Man säger att man inte kan förbereda sig för hur det är att vara lärare, och man kan inte heller förbereda sig på hur det är att möta socialt utsatta i den utsträckning man gör. Jag mötte och möter fortfarande många elever som är hungriga, som inte har någon frukt med sig och som gärna kommer smygandes på skolgården under loven för att få mellis eller lunch, säger Johanna Lindberg.
Snart efter att hon som nyexaminerad konfronterats med elevernas utsatthet väcktes lågstadielärararen Johannas vilja att göra någonting för att hjälpa familjerna.
– För vissa barn är kanske skollunchen det enda varma mål de får, och när det blev jul kände jag att flera av mina elever förmodligen inte skulle få någon julmat – kanske skulle familjerna inte ens ha mat så att det räcker över lovet. Då kände jag och min man att vi måste göra någonting.
Sagt och gjort. Paret köpte matkassar till ett antal barnfamiljer som de kände till, och initiativet Ge bort jul har sedan dess växt. I år fick ett sextiotal familjer kassar fyllda med julmat, mat till mellandagarna och en och annan julklapp.
– De här barnen har ju inte gott om mat i vanliga fall heller. Jullovet är ganska långt, och det kan vara knapert i mellandagarna, så därför skickar vi också med "vanlig mat" som pasta, falukorv, ris, konserver och kaffe. Har man dålig ekonomi köper man inte heller det lilla extra, så vi brukar skicka med något extra gott, som en Aladdin-ask. Och så pepparkaksdeg så att man kan göra det till en aktivitet med barnen.
Johanna Lindberg berättar att ett stort antal privatpersoner och företag anslutit sig till logistiken bakom initiativet, vilket gjort att Ge bort jul kunnat skalas upp. Men insatsen begränsas av resursskäl till Eskilstuna, och då främst till barnfamiljer – som det var tänkt från början. Även efter att julhelgen passerat fortsätter Johannas initiativ.
– En människas behov tar inte slut för att julen tar slut. Vi bjuder in de familjer vi vet kan behöva hjälp en lördag i månaden, strax innan barnbidraget kommer. Då öppnar vi kyrkan jag är med i och vi bjuder på mat, efterrätt – och så får alla barn varsin godispåse. Sedan brukar vi ha någon form av aktivitet för barnen.
Volontärer och lokala företagare hjälper till att fylla, packa och leverera matkassarna.
Möter du en skam över att familjerna har hjälpbehovet?
– Hos väldigt många. Men vi måste kunna hjälpa varandra och vi är alla människor. Det är lätt att hamna i en situation som gör att man inte har råd. Det kan vara dubbla hyror eller vad som helst som ställer till det. Men det är skambelagt och man vill ogärna prata om det. Vi har till exempel mött personer som inte vet hur de ska reagera när de tar emot matkassen, som kanske låter sura eller karga, men som skickar ett tack-sms när vi åkt därifrån. Alla behöver hjälp ibland. Det är ingen skillnad på att ge någon mat och att till exempel ge någon skjuts.
Vad ger det dig att göra det här?
– Det är känslan av att man har gjort någonting, i alla fall. Sedan ger det mig mycket att möta de här människorna och kanske bryta stigmat lite. Kan man visa för någon att det finns hjälp så kanske de hjälper någon annan i sitt led... Så att det blir en god cirkel. Men det gör mig också ledsen att se alla ansökningar. På ett sätt hoppas jag ju att det någon gång tar slut – att insatsen inte behövs. Men så länge hjälpen behövs vill jag göra någonting.
