Alla njurpatienter klarar inte att genomgå en transplantation utan får gå på dialys livet ut. Jonny Friberg är inne på sin andra runda av njursvikt, dialys och transplantation på 15 år, full av tacksamhet för tekniken och för närstående som ställer upp och donerar en njure.
– Jo, det går rätt bra. Jag kollar serier och lyssnar på musik. Men efter behandlingen är jag helt slut, det brukar ta till sent på kvällen innan jag piggnar till.
Tre dagar i veckan, fyra timmar per gång ligger han fjättrad vid dialysmaskinen på våning 13 i höghuset på Mälarsjukhuset. Den fantastiska utsikten över stan går han miste om från sin säng, men det är okej. Jonny Friberg väntar in en ny njure, och om den släkting som ställt upp som möjlig donator blir godkänd under hösten ska det förhoppningsvis inte dröja så länge innan han är på väg till Akademiska sjukhuset i Uppsala – och ett nytt liv.
Dialysmaskinerna renar blodet hos patienter med kraftigt nedsatt njurfunktion; njursvikt. För vissa blir dialys ett antal dagar per vecka en livslång behandling, för andra är lösningen en transplantation, om och när en lämplig donator hittas.
Eller ett nygammalt. Det här blir andra svängen med dialys och transplantation för honom. Jonny Friberg vet vad det innebär att leva med taskiga njurar. För 15 år sedan satt han här förra gången och väntade ett antal månader på en ny njure, och även då ställde en närstående upp. Då blev det en trasslig tid efter operationen, hans kropp accepterade först inte det nya organet och det blev mycket tid på sjukhus. Nu hoppas han att det ska gå smidigare.
– Man blir väldigt ödmjuk och tacksam över att den här behandlingen finns, och att människor ställer upp och faktiskt donerar en njure.
Biverkningar och negativ påverkan av dialysbehandlingen har ändå kommit väldigt långt. Den trötthet Jonny och övriga dialyspatienter behöver ta sig igenom efter varje pass vid maskinerna har ersatt illamående, kräkningar, diarréer och blodtrycksfall som förr väntade efter behandlingen.
Om det och övriga utvecklingen av behandlingen kan överläkare och njurspecialist Knut-Christian Gröntoft berätta mycket. I över 30 år ledde han den dialysverksamhet inom Region Sörmland han var med om att bygga upp och som den 19 september fyller 40.
– Den 19 september 1983 tog vi hem fyra Eskilstunapatienter från Örebro sjukhus och så körde vi igång. Då var Sörmland ett av de sista länen som startade egen njurmedicinsk verksamhet. Sen har den gradvis vuxit till att bli stor och omfattande. I dag har vi sammanlagt nästan 700 patienter knutna till njurmedicinmottagningen i Sörmland, inklusive 200 transplanterade. Att vara njurpatient är en livslång resa, konstaterar han.
"Man får en speciell relation till våra återkommande njurpatenter" konstaterar Knut-Christian Gröntoft och Ida Eriksson. Jonny Friberg gick igenom dialys och transplantation 2007-2008, nu är han tillbaka igen för livsuppehållande behandling i väntan på en ny njure. Att ett transplanterat organ packar ihop efter 15 år är inget ovanligt.
Han var med och byggde upp den nya verksamheten på 80-talet. Knut-Christian Gröntoft ledde sedan Mälarsjukhusets dialysmottagning i över 30 år. Tillsammans med dagens vårdenhetschef Ida Eriksson planerar han mottagningens uppmärksammande av 40-årsdagen. "En ganska anmärkningsvärd utveckling av vården har skett genom åren."
Dialysbehandling kan man i dag få på länets alla tre sjukhus, som sammanlagt räknar in runt 150 dialyspatienter, varav ett 60-tal behandlas på Mälarsjukhuset.
– Ofta klarar dialyspatienter av att jobba halvtid, om de är i bättre form än Jonny. Och i dag kan vi även erbjuda påsdialys till många patienter. Då behöver de inte ens komma hit utan sköter sin behandling hemma, och står i tät kontakt med våra specialistsjuksköterskor. Dialysen görs nattetid, vilket gör att man är piggare och klarar att jobba heltid.
I våras fyllde Knut-Christian Gröntoft själv 75 år. De sista åren i tjänst gick han ned på deltid, och tackade till slut för sig i höstas. Självklart är han på plats bland alla som under dagen vill fira 40 år av livsuppehållande dialysvård. Men han ångrar inte valet att slutligen lämna yrkeslivet.
– Jag har gjort mitt. Jag stannade kvar tio år efter normal pensionsålder. Det fick räcka. Men det är klart det är svårt att släppa kontakten med personalen och alla patienter jag haft en nära och speciell relation med så länge.