På bordet ligger artiklar, utdrag ur Eskilstuna kommuns skolpolicys, tidningsurklipp och så deras anmälan till Skolinspektionen. Föräldrarna bläddrar och tittar trött på det som ligger där framför dem.
– Man önskar ju att det inte skulle behöva vara så här.
Det är år av kamp som nu mynnat ut i att deras barn faktiskt fått det stöd som barnet behöver. Men det är enligt föräldrarna inte på skolans initiativ, utan varje insats har föräldrarna fått driva på för att få fram.
– Jag är helt slut. Hur mycket ska man som förälder behöva kämpa för att ens barn ska få det stöd i skolan som det har rätt till, frågar sig den ena föräldern.
Deras barn har lagt all sin kraft på att hålla sig flytande i skolan. Tidigt misstänkte föräldrarna att det fanns en problematik med dyslexi då barnet har stora läs- och skrivsvårigheter. De misstänkte även att ytterligare en neuropsykiatrisk diagnos fanns bakom.
– Men från skolans håll nonchalerades detta helt. De menade att vårt barn klarar målen för godkänt i varje ämne och att det inte fanns någon anledning att utreda eventuella diagnoser. Men vi kunde ju se vilken kraft vårt barn fick lägga på att klara skolan.
Snart började barnet missa mer och mer tid i skolan då föräldrarna behövde sjukanmäla sitt barn på grund av barnets psykiska mående.
– När vi i anmälan påpekade detta som en grund för att skolan borde vara lite orolig så hävdade man ”barnet var ju sjukanmält och giltig frånvaro är ju okej”. Vi ville få igång en dialog om hur vi skulle få vårt barn att klara skolan utan att krascha men det tog liksom bara stopp.
Till slut bestämmer sig föräldrarna för att bekosta en egen utredning. Det visar sig att deras barn har grav dyslexi.
– Dyslexin borde inte komma som en överraskning eftersom det funnits kommentarer om det vid så gott som samtliga utvecklingssamtal sen ettan, men att man endast gjort lösryckta insatser här och där. Skolan har inte varit ett dugg intresserad av att ta reda på vilka barnets behov är för att kunna skapa en fungerande helhet. Det blir problematiskt när man inte vill se hela bilden och får det att låta som att det handlar om lite svårt att stava – något som växer bort typ, medan det visar sig att det finns både dyslexi och en neuropsykiatrisk diagnos.
Efter detta gör föräldrarna en anmälan till Skolinspektionen.
– Vi hoppades att anmälan skulle ses som en möjlighet att faktiskt titta på verksamheten och kvalitetssäkra den. Men det blev snarare så att skolan lade all energi på att skriva sig fria från skuld i stället för att titta på verksamheten och vad som gjort att man landat här.
Nyligen kom Skolinspektionens beslut:
”Eskilstuna kommun har följt bestämmelserna om extra anpassningar och särskilt stöd för eleven.”
– Det är bara det att alla åtgärder de skriver att de vidtagit har kommit till för att vi föräldrar kämpat för det. Men om vi inte orkat kämpa hade vi haft ett barn som inte haft godkända betyg och som blivit hemmasittare. Det är vi helt övertygade om.
Så även om skolan på papperet vunnit ser föräldrarna hur de och barnet gick vinnande ur striden. Nu får barnet en resurs insatt, får prov upplästa för sig, får tillgång till datorprogram som ska underlätta skolarbetet. Men allt menar föräldrarna har skett eftersom de inte gett sig.
– Visst, nu kanske det blir bättre för vårt barn och vi ska få en ordentlig utredning. Men vad händer med alla andra barn som behöver stöd när skolan vägrar se sina egna brister? Och som kanske inte har föräldrar som orkar strida?
Trots att Skolinspektionen gav skolan rätt finns det saker att ta lärdom av menar skolchefen för grundskolan i Eskilstuna kommun.
– Även om Skolinspektionen valde att inte gå vidare med det här så är det naturligtvis så att som skolchef känns det aldrig bra när dialog mellan skola och vårdnadshavare inte varit bra. Om vårdnadshavare och elev upplever saker på ett negativt sätt då kan vi aldrig vara nöjda utan det måste vi fortsätta arbeta med.
Det säger Hans Ringström, skolchef för grundskolan i Eskilstuna kommun.
– Vi följer upp den här typen av ärenden för att fånga upp det i organisationen och se vad vi gemensamt kan lära oss.
Ett drömscenario, hur ska det gå till när man som förälder känner att ens barn behöver stöd?– Det självklara scenariot är att man ska kontakta skolan. I den bästa av världar blir det ett bra samtal mellan skola och vårdnadshavare i ett tidigt skede så att man får en gemensam bild. Sedan är det skolans ansvar att jobba med de delarna. Alla elever ska ges det stöd som de behöver för att nå målen med sin utbildning.
Föräldrarna jag har pratat med har verkligen grävt ner sig i ämnet i flera år och det är nästan en forskning de har gjort för att få till en förändring för sitt barn. Ska det behöva vara så?– Nej, så ska det inte behöva vara. Det kan jag aldrig försvara eller på något sätt säga att det ska vara på det sättet.
Här var det föräldrar som orkade och kunde kämpa. De känner en oro för att andra barn, som inte har engagerade föräldrar, inte ska få stöd. Hur tänker du kring det?– Nu svarar jag generellt. Det är en demokratifråga som är väldigt, väldigt viktig för oss. Det ska inte vara vårdnadshavarnas förmåga att kunna driva frågor eller att uttrycka behov som ska vara avgörande. Det skulle vara väldigt allvarligt om det var det som påverkade vilket stöd en elev får. Det här är ett ständigt jobb, skolorna behöver arbeta på ett sånt sätt att ett barn får det stöd det behöver oavsett hur pass drivande vårdnadshavaren är.
Vad tar du med dig från det här ärendet?
– Hur viktigt det är att skolan är snabb i kontakt med vårdnadshavare när det gäller stödinsatser. Oavsett om det är skolan som har upptäckt behoven eller om det är vårdnadshavare som upptäcker det. Det är avgörande att man får en snabb kontakt och får förtroendefulla relationer så att arbetet kommer igång snabbt runt eleven.