Plötsligt kände sig Kaori Okada iakttagen på ett sällsamt sätt, där hon stod i skivbutiken i hemstaden Fukuoka i Japan.
Året var 2001 och trots att det knappt fanns några andra personer i affären märkte hon hur någon annans blick föll på henne.
– Det var mycket märkligt. Jag tittade runt men såg ingen annan. Jag tittade runt en gång till och då ser jag hur en tjej stirrar rakt på mig. Men det var ingen riktig tjej – det var omslaget till Kents "Hagnesta hill".
Kaori Okada, 37 år, bosatt i södra Japan och verksam inom IT-branschen, gick trots sin märkliga upplevelse hem tomhänt. Samtidigt kunde hon inte sluta tänka på skivan med dess exotiska titel och mystiska omslag. Hon gick därför tillbaka till butiken – och möttes av samma blick ännu en gång.
– Det var då jag insåg: jag måste köpa det här albumet, det är mitt öde. Jag gick hem och lyssnade på skivan för första gången. Det kändes så, åh det här är så bra! Jag älskade det verkligen.
Sedan dess har ingenting varit sig likt. Den svenska melankolin träffade henne rakt i hjärtat och Kent blev ett av de viktigaste inslagen i Kaori Okadas liv.
Hon har startat en japansk blogg där hon översätter nyheter om bandet, hon har lärt sig svenska för att kunna förstå Jocke Bergs låttexter och varje dag i 15 års tid har hon lyssnat på det vemodiga Eskilstunabandet. Tidigare hade hon aldrig hört talas om Eskilstuna men nu började hon drömma sig bort till de identiska husen ett stenkast från Hagnestahill.
Det var därför ett tungt besked som mötte henne i våras, när Kent annonserade att de skulle lägga ner.
– 'Herregud. Nu vill jag bara dö.' Så kände jag ungefär.
Kaori Okada började direkt försöka få tag på biljetter till bandets sista spelningar, och la upp planer inför en resa till Kents hemstad.
När vi möts i vinterrusket för att följa med på hennes sista avsked av favoritbandet, är Kaori Okada fortfarande jetlaggad efter den 16 timmar långa flygresan och påtagligt berörd efter sitt livs sista Kentspelning.
– Jag var helt uppe i varv. Det var otroligt känslosamt, jag grät hela tiden – jag kunde inte sluta gråta, säger hon och fortsätter:
– Det känns väldigt nervöst nu, jag har sett fram emot det här så länge. Mina vänner tycker jag är helt galen som gör den här resan, men de kan inte förstå vad det här betyder.
I andakt besöker vi platsen där Club Max 500, som även gett namn till en Kentlåt, låg och S:t Eskils gymnasium, där bandets en gång bildades. I sin hand håller Kaori Okada en kamera och i hennes ryggsäck ligger skivan som förändrade hennes liv.
Slutligen styr vi riktningen mot den, för många Kentfans, mytomspunna stadsdelen Hagnestahill.
Vi stannar till för ett symboliskt avsked och Kaori Okada tar upp sin skiva, vars omslag iakttog henne för 15 år sedan.
– Jag är väldigt tagen. Kent har funnits där så länge för mig. Jag hade ingen aning om att det skulle vara ett sådant här fint område med små hus, säger hon.
Kommer du att fortsätta lyssna på Kent även efter det här?
– Självklart! Jag tror faktiskt inte att de lägger ner helt – de kanske återförenas. Eller åtminstone hoppas jag på det.