Hon älskar sitt jobb som lågstadielärare, och är överlycklig att vara tillbaka hos barnen och kollegorna igen efter den långa sjukdomsperioden. Men fortfarande mår hon inte helt bra och Katarina, som egentligen heter något annat, ställer sig väldigt frågande till hur hon genom hela förloppet blivit så motarbetad, nonchalerad och avfärdad av sin vårdcentral. Och fortfarande efter alla veckor av feber, halsont, heshet och andningsproblem som kommit och gått har hon inte testats för covid-19, vare sig för virus eller antikroppar.
– Jag har varit så ledsen och frustrerad. Funderat över vad jag drabbats av, om det nu trots allt inte var coronaviruset. Hade jag fått twar? Cancer? Varför blev jag inte frisk? Framförallt har jag varit väldigt ledsen över bemötandet. Det är en sak att vara allvarligt sjuk, att behöva kriga samtidigt är åt helvete, rent ut sagt.
En kraftig luftvägsinfektion däckade Katarina i våras. Och den ville inte ge med sig. Efter en eller ett par symptomfria dagar drog det igång igen, och i sammanlagt nästan tio veckor var hon hemma, fick sjukskrivningen förlängd vid flera tillfällen.
– Efter påsklovet var jag symptomfri i tre dagar och hann vara på jobbet en halv dag innan jag tappade rösten och fick gå hem igen, helt slut. Vi ett tillfälle fick jag penicillin utskrivet via telefon, men bakterier kunde vi utesluta för det hjälpte inte alls.
Hon hade fortfarande ont i halsen och förhöjd temperatur vid första fysiska besöket på vårdcentralen för ett par veckor sen. Någon ytterligare förlängd sjukskrivning blev det dock inte.
– Läkaren friskskrev mig. Hon sa att jag var smittfri och det var bara att gå tillbaka till jobbet. Trots att jag var så hes att jag knappt kunde prata och kände mig jättesjuk. Med en uppmaning att börja jobba och en remiss till öron- näsa- hals skickades jag hem.
Katarina skrattar till.
– Det är ju ironiskt; till öron-näsa-hals fick jag inte komma med mina symptom... Hur kunde läkaren garantera att jag var smittfri?
Hon hann aldrig börja jobba. Dagen innan blev det i stället ambulans till akuten, med andnöd, hög puls, ojämn hjärtrytm och smärta i bröstbenet. För de akuta besvären fick hon intravenöst kortison, vilket hjälpte. Och kortisonet mildrade också hesheten.
– Den enorma tröttheten och sjukdomskänslan bestod, men jag hade inget alternativ. Utan ersättning var det bara att återgå till jobbet. Kollegorna ville förstås först inte ha mig där, men de har varit så gulliga och stöttande. Chefen lät mig vara hemma några extra dagar, som jag får jobba igen i sommar.
Katarina har ringt 1177 för rådgivning och uppmanats att absolut inte jobba med sina symptom.
– De har peppat mig att stå upp för mina rättigheter och kräva ett coronatest. Nu börjar det äntligen vända och jag mår bättre. Men det tar på kroppen att vara sjuk så länge. Det är tur att barnen ger mig sån glädje, annars vet jag inte hur jag orkat genom dagarna.
Hon har varit i kontakt med Patientnämnden och ska anmäla vårdcentralen.
– De vill veta varför jag inte blivit testad, och det undrar jag också. Och jag är så trött på att känna mig som en hypokondriker. Men jag har bytt vårdcentral och läkaren där säger att antikroppstesterna ännu inte är tillförlitliga nog. Så nu släpper jag det. Efter några sista härliga dagar med barnen innan de gick på sommarlov ser jag fram emot en stärkande sommar.
Anna Ormegard är chef över primärvården inom Region Sörmland. Hon konstaterar att i rådande krisläge har det blivit en utmaning för patienter och sjukvårdspersonal att helt enkelt förstå varandra.
– Normalt är det ju bara en fråga vi behöver ställa när en patient börjar piggna till; Är hen frisk nog att börja jobba igen? Men nu i coronatider har vi ytterligare en sak vi måste ta ställning till. Är patienten också smittfri?
– Och riktlinjerna för vad som då gäller har ständigt förändrats under krisens gång. De nya rekommendationerna är att om du varit sjuk i hemmet är du smittfri sju dagar efter att du insjuknade och har känt dig frisk i två dygn. Lindriga luftvägssymptom kan man ju fortsätta ha, men är du feberfri och generellt mår bra ska vi läkare kunna säga att du inte smittar längre.
Anna Ormegard konstaterar att sjukvården hela tiden brottas med att förstå det nya viruset, och varför det drabbar människor så olika hårt. Patientgruppen som inte behöver läggas in för intensivvård men som lider av långvariga symptom är en ny upptäckt, och kanske kräver den en annan läkarbedömning.
– Vi försöker nu så gott det går att sprida informationen och uppmärksamma såväl öppenvården som rehabresurserna i länet på den här patientgruppen. Men eftersom sjukhusvården fortfarande är vår prio ett är detta lite som att springa på ett löpband som rullar åt andra hållet, vi hinner helt enkelt inte med.
– Jag får be alla långtidssjuka coronapatienter om ursäkt och förståelse för att vi kämpar på så hårt vi kan. Och jag tror ändå att vi är snabbare på bollen än många andra regioner med att tillmötesgå och ta hand om de här patienterna.
Anna Ormegard poängterar vikten av att ta hand om människor med symptom som inte ger sig, och att primärvården verkligen ser till att möjliggöra bedömning så det inte finns andra orsaker till ohälsan. Hon blir glad när hon hör att Katarina varit i kontakt med Patientnämnden för att anmäla bemötandet, även om hon i övrigt inte kan uttala sig i enskilda ärenden.
– Det är bästa sättet för oss att lära oss mer och bli bättre. Lika viktigt som att vi skapar rehabrutiner för de som intensivvårdats på sjukhus är att vi lär oss fånga upp patienterna som är dåliga länge.
Hon påminner också om att från och med den 10 juni är det fritt fram för alla sörmlänningar över 18 år med symptom att gå och testa sig för corona.