Flera elever, som i huvudsak kommer från Syrien, Somalia och Afghanistan, kunde cykla redan när de kom till Sverige, men för flera av dem krävdes det mod och stöd från klasskamraterna för att våga lita på den egna balansen.
Simningen var för nästan alla ett än större steg.
– Simningen är fortfarande svåraste, säger eleverna samstämmigt.
I cykelsadeln riskerar du egentligen som värst ett par blåmärken eller ett skrapsår. Det överlever du. I vattnet är insatserna så mycket högre.
Men rädslan har övervunnits även i simbassängen och flickor för sig och pojkar för sig är nu alla godkända i simmare. Flera behärskar i dag till och med två simsätt.
Läraren Sharifeh Ghasemnejad sträcker också hon på sig när hon berättar om alla kämpainsatserna som många gånger skett antingen i samband med idrottslektioner eller före eller efter skolan.
– Och det har gått så bra. Mycket tack vare de elever om själva hjälpt till. Och jag är så glad att se vad just den här kunskapen gör med eleverna. Alla sträcker på sig av stolthet och plötsligt är det inte omöjligt att lyfta sig även i ämnen som engelska, matte eller svenska.
Till sommarlovet har klassens elever tänkt bygga på kunskapsbanken ytterligare.
– Vi ska försöka lära oss de enklaste för att själva kunna reparera cykeln om man får en punktering eller om något annat går sönder, säger Sharifah. Det ser vi redan nu fram emot.
För 15-årige Mose Hussein var cyklingen inga problem. Han flydde från sitt hemland Somalia och bodde i två år i Kenya och kom till Sverige för snart två år sedan.
– Simning har jag lärt mig nu och kan både bröst- och ryggsim. Det är inte så svårt.
Men ingenting går upp mot löpningen. Det är Moses disciplin. Och här återfinns också det som kan bli svårt, som att slå personbästa på 5 kilometer.
– Som är 19,58...
Svårt? Kanske. Omöjligt? Nej nej.