Hon har bott i sitt nya hem i en månad, men Leila Airissalo Heikkilä har fortfarande inte packat upp och kommit i ordning. Av rädsla för att hon ska tvångas flytta igen eftersom Kfast inte vill låta henne sätta upp vissa handikapphjälpmedel.
När hennes specialanpassade bil sattes i brand på parkeringen i maj var det droppen för Leila Airissalo Heikkilä. I 45 år hade hon trivts utmärkt i Årby, men nu kände sig varken Leila eller hennes assistenter trygga i bostadsområdet längre.
För en månad sedan flyttade hon in i sitt nya hem på Brogatan mitt i centrala Torshälla, där kommunala bostadsbolaget Kfast byggt om tidigare kontor till seniorlägenheter för 65+.
– Jag ringde på annonsen och tog lägenheten direkt. Jag fick inte se den förrän jag flyttade in, men blev fantastiskt lycklig över den vackra utsikten från balkongen och det centrala läget. Här skulle jag trivas jättebra och bara kunna gå ut och göra mina ärenden, i väntan på min nya bil som inte blir klar förrän i början av nästa år.
Leila, som har multipla handikappdiagnoser samt kol och astma, har alltid levt med viss bostadsanpassning, som en förutsättning för att hennes och assistenternas vardag ska fungera någorlunda. Och en handläggare från kommunen var på plats i Torshälla redan på inflyttningsdagen, och gav bistånd till samma typ av anpassning Leila haft i Årby; framför allt en monterad duschstol och ett handtag att hålla sig i och kunna luta sig mot på sidan av toaletten.
Men, Kfast säger nej. Ingen handikappanpassning i den nya lägenheten.
– De motiverar det med att det blir för dyrt och att man inte ska hålla på och borra i lägenheterna, som ska hållas så här fina i 50 år. Får jag ens sätta upp tavlor? Jag vet inte. Vi har inte monterat upp tv:n än, för jag är rädd att tvingas jag flytta igen så blir jag skyldig att betala för borrhålet.
Det kan låta som att Leila Airissalo Heikkilä skämtar om situationen hon hamnat i, men hon är förtvivlad och sover dåligt, rädd för att tvingas byta hem ännu en gång. Hon känner sig diskriminerad. Att kunna sköta hygienen är en grundsten i att kunna leva ett normalt liv.
– Måste jag flytta för en duschstol? Som läget är nu får både assistenterna och jag ont i ryggen av att de behöver sätta mig på en pall och sen ta i och skjuta pallen mot väggen i duschen. På grund av väldigt dålig avrinning blir dessutom hela golvet vått och halt, och de halkar lätt och gör sig illa. Det här tar så på mina krafter att jag knappt orkar klä på mig när vi bökat färdigt i duschen.
Hon konstaterar att när stolen togs bort i Årby syntes knappt ett märke på väggen. Bara ett par hål som pluggades och målades över.
– Där gjorde de allt för att hjälpa mig. Och det lät så positivt när jag först ringde och hörde mig för om den här lägenheten. Det jag behövde skulle gå att ordna. Sen ändrade de sig.
Leila Airissalo Heikkilä får ingen handikappanpassning i nya lägenheten, som i övrigt ger henne tillräcklig frihet i väntan på nya handikappanpassade bilen. En insamling och hjälp från dottern och svågern gav henne chansen att köpa en ny bil, efter den som eldades upp i somras.
Leila funderar vidare:
– Det här är ju lägenheter speciellt för människor över 65 år. Då kan man rimligen tänka sig att fler än jag kommer att behöva ha lite bostadsanpassning och hjälpmedel för att kunna fortsätta bo kvar på lite sikt?
Hon har gjort sig lite känd i kommunen för att leva aktivt, vara delaktig i föreningslivet – i bland annat Finska föreningen och Neuroförbundet – och engagera sig i andra människors rättigheter till ett meningsfullt liv och fritid.
För sin egen skull har Leila nu kontaktat diskrimineringsombudsmannen och en jurist.
– Jag som vill alla människors bästa använder mina sista krafter till detta, för nu orkar jag snart inte längre. Min älskade bil som förstördes och sen flytten från ett område jag trivts i så länge tog hårt på mig.