Mikael Edlund konstaterade i september 2015 att utfallet dittills – 27 jobb – inte alls levt upp till förväntningarna, men såg ingen anledning att revidera löftet om 150 fasta anställningar.
– Under den här treårsperioden ska vi klara av det här. Det kan jag lova, sade han i en intervju med P4 Sörmland.
Sex år senare är projektets facit noll tillsvidareanställningar, och enligt den ansvariga enhetschefen Mattias Lillieborg är fast arbete inom ramen för projektet inte möjligt. Mikael Edlund är självkritisk.
– Vid den tiden hade vi förhoppningen om att vi skulle nå målet inom några års tid. Jag är självklart besviken över att vi inte har lyckats, men den ideologiska utgångspunkten står vi kvar vid, säger han.
Vad är den ideologiska utgångspunkten?
– Att Eskilstuna kommun som arbetsgivare ska spegla samhället. Har vi 1 till 1,5 procent av befolkningen som har någon typ av funktionsnedsättning så ger det 100 till 150 jobb. Det kanske är det som är det stora felet, för jag är ganska trött på frågan om varför vi inte når 150 jobb när vi är i princip den enda kommunen i landet som gör det här. På de flesta andra håll har man noll.
– Efter det här samtalet kommer jag att prata med min förvaltningschef och säga att nu får ni sparka på IPS-verksamheten än mer så att vi höjer antalet igen.
Är det här ett misslyckande som du ser det?
– Det är ett misslyckande i förhållande till ursprungsmålet, ja. Men det är oerhört lyckat. Jag har pratat med massvis med människor som varit på de här arbetena genom åren och som har varit oerhört nöjda. Jag minns fortfarande när jag träffade en kille i stadshuset som kom springande och ropade att han hade fått sin första lön. Han var så jäkla stolt, och då kände jag bara att, fy fan vilket bra beslut vi tog.
Totalt har 117 personer haft jobb sedan 2014, 72 idag. Hur ser du på de siffrorna?
– I förhållande till grundmålet är det för dåligt, men i förhållande till verkligheten så är jag nöjd med att vi har 72 stycken igång, för jag vet att det betyder så oerhört mycket för individerna. Jag vägrar säga att det är ett misslyckande.
Samtidigt kallade du det precis för ett misslyckande.
– Ja, i förhållande till grundmålet. Men grundmålet var – det kan jag säga nu efter så många år – en killgissning. Vi satt och sa, vilket mål ska vi ha? 100? Nej, vi kör på 150. Det var ganska mycket taget ur luften.
Kommunen pratade om varaktiga jobb och tillsvidareanställningar. Men ingen har blivit tillsvidareanställd, varför?
– Nej, i och med att vi har de här BEA-kollektivavtalen. Det är också ett misslyckande som vi måste resonera kring. Du ska bli tillsvidareanställd, den politiska intentionen har aldrig varit något annat. Sedan har inte våra verksamheter levererat det, och det är något som vi från politiken får ta åt oss av och se till att det blir tydligare framåt.
Enligt Mattias Lillieborg, enhetschef på IPS-enheten, är det överhuvudtaget inte möjligt att tillsvidareanställa på BEA-avtal inom ramen för 150 jobb-projektet.
– Nej, men man behöver inte anställa enligt BEA, man kan anställa enligt AB också.
Men då måste väl tjänsten utlysas och de här personerna tävla på den vanliga arbetsmarknaden?
– Ja, exakt. Jag kommer på nu vartefter vi pratar. Det är det som är problemet, då måste tjänsterna utlysas. Därför valde vi BEA. Det var det som var grundbekymret. Det här med kollektivavtalen spökar lite för de här individerna.
Kommunen kan inte anställa på annat sätt än genom BEA-avtalet, och BEA-anställningarna kan aldrig övergå i de utlovade tillsvidareanställningarna. Det låter som en knut som inte riktigt går att lösa?
– Så är det.
Då har ni lovat något som faktiskt inte varit möjligt att förverkliga. Varför har ni sagt till folk att de ska få tillsvidareanställningar?
– Jag skulle säga att det politiska beslutet var tillsvidareanställningar, men jag tror inte att det har kommunicerats med individerna. Där har det snarare varit att det här är en anställning, du har den i princip tillsvidare. Så länge förutsättningarna gäller.
Jag har pratat med personer som har deltagit i projektet och som har fått förklarat för sig att det här ska leda till en tillsvidareanställning.
– Ja, och det har varit slutmålet. När vi resonerade om det här innan vi införde det så var meningen att du går in, du provar på jobbet, du kör i några år, och sedan ska det leda till en tillsvidareanställning. Sedan att kollektivavtal, anställningsformer och sådana saker roddar till det är svårt att ändra på politiskt.
När kommunen drog igång projektet hette det att det var viktigt att höja självkänslan hos personer med funktionsnedsättning och få dem att känna sig delaktiga. Hur tror du att det påverkar personer att få ett löfte om fast anställning som sedan inte materialiseras?
– Inte positivt, givetvis.
Borde inte ni inte ha vetat om att det inte skulle bli några tillsvidareanställningar?
– När vi politiker tog grundbeslutet var det ingen tjänsteman med bättre kunskaper om arbetsrättsliga frågor som lyfte det här till oss. Det skulle inte finnas några långsiktiga bekymmer alls med det här. Politiskt tog vi ett beslut som inte skulle hålla arbetsrättsligt, men vad jag vet var det ingen som flaggade. Det, kan jag säga, är ett misslyckande för Eskilstuna kommun.