Ingar Frostberg om alla år som skribent av hemskheter: "Det är spännande, om man får uttrycka sig så, eller fascinerande på ett sätt att skildra ondskan. Det griper tag om en, och självklart kan det vara tärande också, men jag har orkat."
Jag hittar henne sittandes på golvet intill ett av sina skåp, djupt försjunken i tankar, bläddrandes bland gamla urklipp, tingsrättsdomar, anteckningar och tjocka pärmar med utredningsmaterial från polisen. Det här är, sedan 15 år, Ingar Frostbergs mordskåp.
– Hur ska jag kunna slänga nåt av det här? Det handlar ju om människor, en rad öden och långa utredningar. Tänk om vi skulle behöva materialet igen? Jag har vansinnigt svårt för att göra mig av med saker.
Ingar tänker ofta på alla de olösta fall hon skrivit om genom åren. På brottsoffren som aldrig kom tillrätta, eller de som mördades av en gärningsperson som aldrig identifierats och ställts inför rätta.
– Det finns en jäkla massa varför som aldrig besvarats. Jag brukar tänka att det faktiskt finns dem mitt bland oss här i Eskilstuna som går runt och vet vad som hänt de här människorna. Som skulle kunna ge de anhöriga svar, och ett avslut. Som vet vad som hände Victor Hasselström 2009, eller vem som slog ihjäl Bengt Bergman 2015.
– Eller som vet hur 41-åringen lurades ut i Årbyskogen där han avrättades 2018. Hans namnteckning och kontaktuppgifter ligger fortfarande kvar här i mordskåpet efter att han var här en dag och berättade, och gav sitt medgivande till att jag fick skriva om hans fall. Han hade då nyligen blivit utsläppt från isoleringen på fängelset, där han suttit inne för mord. Han visste ingenting om livet utanför murarna då.
Under rensningen summeras ett långt yrkesliv, med 42 år på Eskilstuna-Kurirens redaktion där Ingar Frostberg hunnit bevaka de flesta ämnen, och en gång startade tidningens ungdomssida FF. Men sedan många år är hon tidningens krimreporter.
Ingar Frostberg drar fram en rad bilder ur skåpet hon försöker rensa, och är på en sekund tillbaka till rättssalen när det hände.
– Det är spännande, om man får uttrycka sig så, eller fascinerande på ett sätt att skildra ondskan. Det griper tag i en, och självklart kan det vara tärande också, men jag har orkat. Kanske för att jag är så fascinerad av det mänskliga psyket. Det upphör aldrig att fascinera mig.
Hon är som den vackra dialekten avslöjar född och uppvuxen i Skåne, och Ingar var bara 15 år när hennes far dog chockartat i en hjärnblödning.
– Jag blev tidigt smärtsamt medveten om att vad som helst kan hända. Inte minst lärde jag mig förstås att aldrig ta hälsan för given. I dagens produktionshets, när vi bara släpper ett jobb för att rusa mot nästa utan att hinna reflektera däremellan, påminns jag om det där.
Flera fina nomineringar och journalistpriser har det blivit genom åren. Samt ett par spännande utlandsuppdrag.
Efter studenten, lanthushållsskola, aupairjobb i Paris, arbete på fjällhotell samt en tid med olika typer av jobb i huvudstaden bestämde hon sig för det hon någonstans inombords alltid känt att hon ville ägna sig åt. Och direkt från journalistutbildningen på Kalix folkhögskola kom hon sen till Eskilstuna. Hon hade sökt och fått en rad jobb, valet föll på kommunen som såg ut att ligga på lagom avstånd från Stockholm.
– Jag hade planer på att åka jorden runt sen, men det visade sig vara en fast heltidstjänst jag fått och det sa man ju inte nej till 23 år gammal.
Hon har varit på ett antal anställningsintervjuer genom åren, men inget jobb har känts så kul som det hon redan hade. Och i tjänsten har hon också varit ute i världen vid ett par tillfällen; med Sida i svältens Bangladesh och med militär i Strängnäs i krigets Bosnien.
– Ja, herregud, så många spännande saker jag fått vara med om, och så vansinnigt roligt jag haft i mitt yrkesliv. Men det har varit intensivt. Hur många gånger har man inte sagt "det ska jag göra sen" och "henne ska jag ringa sen". Kanske är det nu det ska ske? Att inte behöva skjuta upp saker mer, utan kunna följa tanken och hjärtat.
Arbetsplatsen, där många texter om brottsliga handlingar skapats. "På sätt och vis är vi alla förlorare i den värld jag bevakat", säger Ingar Frostberg som önskar att alla som vet något om de ouppklarade mordfall hon skrivit om kunde berätta för polisen så anhöriga kan få ett avslut.
Pensionär. Ingar ler och liksom smakar på ordet.
– Det känns jättekonstigt, men jag börjar vänja mig vid tanken. Kanske får jag panik sen, skrattar hon men intygar att det är mest med glädje hon ser fram emot sin nya tillvaro.
– Prio ett blir att ta hand om min hälsa, leva hälsosamt och röra på mig mer. Sedan vi fick ta farväl av hunden har det inte ens blivit många promenader.
En annan sak hon ser fram emot att få tid till är att fördjupa sig i vad som egentligen hände hennes utvecklingsstörda bror, som "gömdes undan" på ett hem och som hon aldrig fick veta så mycket om.
"Jag tror att det är bra att ha levt lite och att ha provat på olika yrken för att bli en bra journalist." Ingar Frostberg gjorde allt från att städa sjukhus till jobba på fjällhotell innan hon utbildade sig till journalist. Yrkesvalet har hon inte ångrat en dag.
Och så ska hon dödstäda. Samma rensning av "bra att ha"-högar som nu pågår på jobbet ska göras hemma.
– Det blir nog en ny hund så småningom men man blir väldigt bunden med hund och jag vill landa i min nya frihet först. Bara vara ett tag. Tänk att jag kommer att kunna vakna och känna: "Nej, men i dag tror jag att jag ska hoppa på tåget och hälsa på släkten i Malmö". Eller kunna åka till dottern och barnbarnet i Stockholm vilken vardag som helst. Kan man alltså ha det så bra?