Kristin Janeling har aldrig pratat så mycket om sin sjukdom. "De som inte vet, ser bara att jag ser frisk ut. Genom instagramkontot jag skapade fick jag kontakt med andra i samma sits och det var väldigt skönt. En Västeråstjej opererades samtidigt som jag i Uppsala, vi hann träffas på sjukhuset och stöttade varandra."
Kristin Janeling, 45, har nyss börjat jobba igen som specialpedagog på Grillska gymnasiet i Eskilstuna efter den långa sjukskrivningen, och mår bättre än hon gjort på väldigt länge. Även om hennes tillvaro fortfarande handlar mycket om provtagningar, täta kontroller, mediciner och att hålla sig undan infektioner och smittohärdar. Hon kommer att vara infektionskänslig livet ut även om första året är mest kritiskt.
Men hon är inte lika trött, hon lider inte längre av den tärande huvudvärken, klådan i kroppen och myrkrypningarna i benen som hon levt med så länge.
Det var i samband med hennes första graviditet 1997 man upptäckte att Kristins njurar läckte ut äggviteämne och blod i urinen – ett tecken på havandeskapsförgiftning, men Kristin mådde bra. Året därpå visade en njurbiopsi att hon led av en mer ovanlig typ av kronisk njurinflammation, som ledde till njursvikt.
– Ingen vet hur den uppstår eller varför just jag drabbats av den här varianten. Dålig slump helt enkelt.
– Du har alltid varit speciell, ler Kristins pappa Torbjörn Janeling, 69.
Han kom att få en väldigt viktig roll i dotterns fortsatta liv. För när hennes tredje barn så småningom kom, 2007, var njurvärdena så dåliga att läkarna valde att göra kejsarsnitt.
– Jag gick på blodtryckssänkande medicin sedan -97, för att läckaget inte skulle bli så stort. Men till varje graviditet fick jag hålla uppe med medicineringen. Nu hade jag 20 procents njurfunktion kvar. Egentligen kände jag fortfarande ingenting, man vänjer sig ju när det sker en långsam försämring. På sjukhuset sa de till mig att någon gång skulle jag behöva en ny njure, och jag fick gå på täta kontroller, äta mediciner och utesluta vissa livsmedel.
Det funkade länge. Men sommaren 2021 var Kristins värden så dåliga att Mälarsjukhuset började planera för dialys och/eller transplantation.
– Hände det något på grund av covidsmittan? Vaccinet? Det kan man bara spekulera kring. Men jag hade haft njurinflammation i över 20 år, de hade krympt till vad läkaren kallade 'pyttenjurar'. Och nu kom de jobbiga biverkningarna med huvudvärk och klåda. Och när jag ser tillbaka är det ju självklart att jag varit trött i många år.
"Käraste njuren Hilding", säger Kristin och klappar sig i högra ljumsken där pappans njure nu sitter inopererad. "Nu har jag tre njurar och Hilding som jag kallar den har räddat livet på mig. Nu kan jag äntligen planera framåt i livet igen."
Men som hon säger, hennes livsdevis är "fake it 'til you make it". Från våren -22 till operationen jobbade hon halvtid, gick hem och sov, och så iväg igen.
– Man gör det man ska. Och allt ska göras bra. Jag behöver jobba på att vara självsnäll, konstaterar hon.
Äldsta sonens farmor gick på blodanalys på sjukhuset tre dagar i veckan, och Kristin såg hur hon liksom bara kunde leva varannan dag.
– Jag tänkte att måste jag gå igenom det är ju livet kört. Nu gällde det att hitta en donator.
Båda hennes föräldrar, brorsan och flera vänner erbjöd sig. Torbjörns värden matchade dotterns och han tvekade inte en sekund.
– Det var inte nåt att ens tänka på.
Men allt tar tid, givare och mottagare hade mängder av tester och undersökningar att gå igenom, Kristin fick en rad vacciner och – dialys blev till slut nödvändigt i något halvår. Hon slapp bloddialysen och fick sova med en "pust- och stånkmaskin" intill den egna sängen. Genom bukhinnedialys renas en dialysvätska i magen nattetid.
Slangen som dialyspåsarna fästes i opererades in i Kristins mage, och reningen i hennes kropp pågick under nätterna.
Kristin slapp bloddialys på sjukhuset och fick leva med sin "pust- och stånkmaskin" i sovrummet i ett halvårs tid innan det blev dags för transplantation.
Tidigt, tidigt på morgonen den 9 februari blev det så äntligen dags att hoppa in i en taxi mot Uppsala. Far och dotter kan inte nog berömma personalen på Akademiska sjukhuset som gjorde tiden där så fin som möjligt. Han fick åka hem efter fem dagar, hon efter en vecka.
Efter sin flera timmar långa operation sov Torbjörn 60 timmar på raken och med hjälp av smärtstillande den första tiden tycker han inte att han haft några som helst problem efter ingreppet. Han har fått gå på några kontroller och nästa väntar i februari, då hemma i Eskilstuna.
I övrigt fortsätter han leva ett högst aktivt liv, med en tjänst på Eskilstuna Energi & Miljö, ett eget företag och ett stort engagemang i Korpen.
"Det var en 'no brainer' förstås, att kunna rädda min dotter genom att dela med mig av mina egna organ. Jag skulle göra det igen och hjälpa fler människor, om jag hade fler njurar att dela ut", säger Torbjörn Janeling.
Kristin Janeling på Akademiska sjukhuset efter den lyckade njurtransplantationen. Trött, men symptomfri.
Kristin fick en komplikation när dialyskatetern togs bort ur magen i samband med transplantationen.
– Ett blodkärl sprack och jag fick en stor bulle som gjorde mycket mer ont än operationssåret. Men utöver det... Alla mina symptom var borta från att jag vaknade ur narkosen. En och en halv vecka efter operationen var jag och sambon på husvisning. En privat visning ska tilläggas, jag fick ju inte träffa folk, inte ens krama barnen, i början. Det var tur man hade blivit van under pandemin.
Nu jobbar hon på att träna upp orken och fysiken, i lagom takt. Och, på att vara självsnäll förstås. Inte ta i till 100 än.
– Men jag har väl alltid haft svårt att ta det lugnt. Och ett nytt hus, med större trädgård, kändes som en nystart i livet, något roligt att satsa på efter att livet stått på paus i flera år. I april blev det vårt.
Hon är för evigt tacksam för gåvan hennes far gett henne.
– Mina föräldrar skildes när jag var 13, och när man är tonåring lever man ju sitt eget liv. Jag och pappa kanske inte hade nån riktigt bra relation under ett antal år. Men den har blivit mycket bättre, och nu efter operationen hörs vi ofta och är måna om varandra.
Mycket mediciner blir det även i fortsättningen för Kristin Janeling. "Det här är ändå ingenting mot hur full den var av piller i många år före operationen."
Kristin kommer att få äta immunsänkande läkemedel livet ut, för att inte hennes kropp ska bilda egna antikroppar som attackerar och stöter bort det främmande organet. Det gör i sin tur att hon likt andra transplanterade patienter löper större risk att dra på sig smittor – och att drabbas av cancer.
– Jag har älskat att åka på solsemestrar, men en av 20 med nytt organ får cancer i någon form och hudcancer är vanligast. Det finns som tur är andra typer av resor att åka på. Jag måste bara hitta ett resmål med passande bakterieflora...
Men Kristin behöver påminna både sig själv och sin omgivning lite om att hon faktiskt inte är frisk trots den nya njuren.
– En transplantation är inget botemedel. Det är en behandlingsmetod.
– Och det är en bra bantningsmetod, skrockar Torbjörn.
– Kristin fick mitt extrakilo. Nej men allvarligt, jag skulle göra det igen om jag hade fler njurar att dela ut.
Kristin och Torbjörn Janeling önskar att fler svenskar gör sin vilja känd genom donationsregistret. "Vi rekommenderar att ställa upp, det behövs verkligen fler donatorer". Själva är de med sedan många år.
Kristin har egentligen aldrig pratat så mycket om sin sjukdom. Nu väljer hon att göra det.
– Genom att berätta vår historia hoppas vi kunna hjälpa andra. Och vi uppmanar alla människor att gå in och ta aktiv ställning i donationsregistret, för att kunna dela med sig när man inte längre behöver sina organ. En enda person kan ge liv åt åtta människor, det är häftigt.