Kristoffer Hahlin tillsammans med mamma Eva Hahlin.
Eskilstunabon Kristoffer Hahlin, 28, har en ADHD-diagnos med autustiska drag vilket medför att han har det tufft i sociala sammanhang, svårt att minnas information och lätt blir stressad bland mycket folk.
Efter att ha hoppat runt på olika praktikplatser anvisade av arbetsförmedlingen kopplades han 2016 ihop med den kommunala satsningen "150 jobb", ett projekt för att få personer med funktionsnedsättning i arbete. Löftet: Att ge 150 personer med funktionsnedsättning tillsvidareanställning inom kommunkoncernen.
Kristoffer Hahlin fick beskedet att deltagandet i projektet skulle inledas med sex månaders praktik med aktivitetsersättning från Försäkringskassan för att därefter, om allt fungerade bra, övergå i en fast anställning. För Kristoffer Hahlin, som aldrig haft ett riktigt jobb, lät det nästan för bra för att vara sant.
– Jag minns att jag blev glad och att det kändes bra, säger han.
Kristoffers mamma, Eva Hahlin, minns tydligt hur konceptet presenterades.
– Han fick börja på en praktikplats för att känna av. Funkade det skulle han bli anställd med månadslön. Fast anställning var slutprodukten, säger hon.
Kristoffer Hahlin testade ett par olika praktikplatser utan att det klaffade. Arbetsuppgifterna var svåra, tempot högt. Men när han 2017 hamnade på kommunens fordonsenhet föll bitarna på plats. Han fick sköta bokningar ur kommunens bilpool, något som passade honom perfekt, och anställdes på ett årslångt kontrakt.
Han trivdes med kollegorna och arbetsuppgifterna och deltog i teambuilding-aktiviteter. Förtroendet från chefen fick honom att känna sig som en i gänget. Efter ett år förlängdes anställningen med ytterligare ett år, och Kristoffer Hahlin fick alltmer känslan av att han skulle få bli kvar.
– Jag fick hela tiden höra att jag gjorde ett bra jobb, så jag trodde att jag skulle få en fast anställning. Men någonstans längs vägen började jag väl förstå att det kanske inte skulle bli som de hade sagt.
Enheten började plocka in ny personal med samma arbetsuppgifter som honom, som han fick lära upp. Eva Hahlin minns hur det gick upp för sonen att det nog inte skulle bli något fast jobb.
– Han kom hem en dag och sa att mamma, jag tror inte att jag kommer få något jobb. Sedan kom beskedet från chefen att Krille inte skulle få vara kvar, säger hon.
– När vi ifrågasatte det sa chefen på fordonsenheten att de inte ville ta Krilles lön på sin budget.
Kommunfullmäktige tog beslut om projektet "150 jobb" 2013. Mellan 2014 och 2016 skulle 150 personer med fysiska och psykiska funktionsnedsättningar tillsvidareanställas inom kommunkoncernen. Så blev inte fallet.
Eva Hahlin tog kontakt med kommunens IPS-enhet, som ansvarar för projektet, och låg på för en lösning för sonen. Det blev en ny ettårig anställning som chaufför åt personal inom socialpsykiatrin. Även på den nya arbetsplatsen upplevde Kristoffer Hahlin att det gick bra. Han trivdes med kollegorna och fick positiv feedback från cheferna. Återigen förlängdes anställningen med ett år – återigen stannade det där.
Inför det stundande medarbetarsamtalet i våras kom chefen till honom och konstaterade att samtalet var överflödigt – han skulle ju ändå sluta snart.
– Det var första gången jag fick höra att jag inte skulle vara kvar. Jag har haft det i huvudet under de här två åren, att det här kommer väl inte bli något heller, och så blev det ju. Jag tänkte att jag får väl något nytt ställe där jag får gå i ytterligare två år.
Eva Hahlin plockade återigen upp telefonen för att för sonens räkning ta reda på vad planen var framåt. Svaret blev att sonen ska tillbaka till arbetsförmedlingen när anställningen upphör den 31 juli, och att han inte längre kommer att ingå i projektet "150 jobb".
Kristoffer Hahlin lovades fast anställning inom kommunen. Men efter fem års väntan avslutas hans tillfälliga anställning och han skickas tillbaka till arbetsförmedlingen.
– Jag ringer för att fråga vad planen är framåt, och de svarar bara att nu blir han uppsagd, det blir inget mer. Men om man tar ett beslut om att plocka bort honom från IPS och att stödet ska försvinna – varför berättar man inte det för honom?
Kristoffer Hahlin rycker uppgivet på axlarna åt frågan om hur det känns.
– Jag blev väl förbannad, men utan att visa det. Besviken, men inte förvånad. Jag börjar tröttna lite. Det känns som att det här är mitt liv. Det är ingen som vill ha mig om inte någon annan betalar min lön.
Vet du idag varför du inte får vara kvar?
– Nej. Jag har hela tiden fått höra att jag har gjort ett bra jobb.
Eva Hahlin har stått bredvid och sett hur sonens glädje och tillförsikt över löftet om en fast anställning sakta men säkert förbytts i uppgivenhet. Den enligt kommunen för projektet så centrala självkänslan har fått sig en rejäl törn.
– Nu säger de att det aldrig har varit tal om ett fast jobb, men det stämmer inte. Det är precis vad de har sagt hela tiden. För varje år som gått utan att han har fått det där jobbet så har han blivit mer och mer uppgiven. Jag har inga förhoppningar om att de ska plinga på dörren och erbjuda Krille ett jobb, men jag skulle vilja att politikerna fick upp ögonen för hur deras tomma löften drabbar folk.
– Krille har vänner, ett socialt liv, en stor familj och en mamma som ligger på. Men alla de med funktionsnedsättning som inte har det stödet, och som står där helt ensamma – vad händer med dem?
Mattias Lillieborg, enhetschef på IPS-enheten, Anders Karlsson, verksamhetschef för funktionshinderområdet och vård- och omsorgsnämndens ordförande Mikael Edlund (S) har avböjt att kommentera Kristoffer Hahlins fall.